Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXX - LXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 286 —
på ogärningarna och raseriet, de, som voro förtryckta, de, vars liv bestod av
förtryck och träldom, alla betungade, alla sorgsna, alla olyckliga kommo för
att höra det underbara, höra talas om en gud, som av kärlek till människorna
lät korsfästa sig för att utplåna deras skuld.
Och då de funno den gud, som de kunde älska, hade de funnit, vad
världen då inte kunde bjuda någon, nämligen en lycka i livet. Petrus förstod
emellertid, att varken Cæsar eller alla hans legioner kunde övervinna den
levande sanningen, att varken tårar eller blod kunde dränka den och att dess
seger nu först började. Han förstod också, varför Herren befallde honom
att vända om mitt på vägen. Denna högmodets, skändlighetens, utsvävningens
och våldsdådets stad började bliva Guds stad, Guds tvåfaldiga huvudstad, från
vilken herraväldet över själarna och över kropparna strömmade ut över
världen.
LXXI.
Slutligen var de båda apostlarnas tid fylld. Men liksom för att värdigt
avsluta hans liv förunnades det den gamle fiskaren att ännu i fängelset vinna
två själai;. Soldaterna Processus och Martinianus, som bevakade honom i
mamertiniska fängelset, mottogo dopet. Sedan kom martyriets stund. Nero
befann sig då inte i Rom. Domen fälldes av Helius och Politetes, de båda
frigivna, som Cæsar anförtrodde herraväldet över Rom under sin frånvaro.
Den gamle aposteln blev först piskad enligt lagens föreskrift, och nästa dag
förde man honom till den vatikanska kullen utanför stadsmurarna, där han
skulle dö på korset. Soldaterna voro förvånade över den stora folkmängd,
som samlades utanför fängelset, ty enligt deras tanke behövde avrättningen
av en enkel människa och utlänning inte väcka ett sådant intresse, men de
anade inte, att denna mängd inte bestod av nyfikna utan av bekännare,
som ville följa den store aposteln till avrättningsplatsen. På eftermiddagen
öppnades slutligen fängelsets portar, och Petrus visade sig mitt i en avdelning
prætorianer. Solen hade redan sjunkit något bakom Ostia, och dagen var
klar och tyst. Med hänsyn till Petrus’ höga ålder slapp han att bära korset,
eftersom man trodde, att hans krafter inte skulle räcka till. Inte heller lade
man en högaffel om hans hals för att inte försvåra hans gång. Han gick
långsamt, och de trogna kunde utmärkt väl se honom. I det ögonblick, då hans
vita huvud visade sig bland soldaternas järnhjälmar, hördes gråt bland folket,
men den tystades nästan genast, ty den gamles ansikte visade sådan fröjd och
strålade av sådan glädje, att alla genast insågo, att här inte ett offer var på
väg till avrättningsplatsen utan en segrare skred fram i triumf.
Så var det också. Den annars ödmjuke och höjde fiskaren gick nu upprätt
och var till växten längre än soldaterna. Aldrig förr hade man sett ett
sådant majestät i hans gestalt. Det kunde tyckas, som om han var en furste,
som skred fram, omgiven av sina soldater och sitt folk. Från alla håll hördes
röster: "Se, Petrus går till sin Herre!" Alla tycktes glömma, att han
väntades av plågor och död. De gingo i festlig församling med fullt lugn, i det
de kände, att ingenting så stort hade skett sedan Kristi död på Golgata, och
att denna död skulle frälsa staden, liksom Hans hade frälst hela världen.
På vägen stannade människorna och förvånades vid åsynen av denne gubbe,
men hekännarna lade handen på armen på dem och sade lugnt: "Se, så dör en
rättfärdig, som känt Kristus och har förkunnat kärleken i världen." Men
de försjönko i tankar, och sedan avlägsnade de sig och tänkte inom sig:
"Sannerligen, det kunde inte vara en orättfärdig."
Runt omkring tystnade vägens huller och larm. Tåget gick fram mellan de
nybyggda husen under templens vita pelare, över vars gavlar den djupa,
fridfullt blåa himlen välvde sig. De gingo tysta. Blott ibland skramlade
soldaternas rustningar eller hördes ett mummel av böner. Petrus hörde, och hans
ansikte lyste av en allt större glädje, ty hans blick förmådde knappast famna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
