Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 298 —
av oro. I osäkerheten otn vad framtiden kunde medföra vågade människorna
inte tillkännagiva sina önskningar och förhoppningar och vågade inte känna
eller tänka.
Men Nero fortsatte att leva för teatern och musiken. Han intresserade sig
för nyuppfunna musikinstrument och en ny vattenorgel, med vilken försök
gjordes på Palatinum. Hans ande, som blivit barnslig och varken dugde till
råd eller dåd, utmålade för sig, att hans planer på skådespel, som grepo långt
fram i tiden, av sig själv skulle avvända faran. Då hans närmaste omgivning
såg, att han i stället för att försöka skaffa medel och trupper blott sökte
efter uttryck, som återgåvo faran och förskräckelsen, tappade de huvudet.
Andra ansågo däremot, att han endast försökte bedöva sig själv och andra
med citat, medan han i själen var ängslig och orolig. Och hans
handlingssätt blev i själva verket feberaktigt överilat. Varje dag flögo tusen planer
genom hans huvud. Ibland sprang han upp för att gå emot faran och
befallde, att cittror och lutor skulle packas på vagnarna, unga slavinnor utrustas
som amazoner och dessutom legionerna hemkallas från Orienten. Ibland tänkte
han emellertid, att upproret skulle kunna undertryckas inte med krig utan
med sång. Han log inom sig vid tanken på den syn, som det skulle erbjuda,
när soldaterna försonades genom sång. Legionerna skulle omgiva honom
med tårar i ögonen, och han skulle uppstämma ett epinikium för dem, varpå
en gyllene tidsålder skulle börja för honom och för Rom. Men mången gång
ropade han på blod, och förklarade, att han nöjde sig med överhögheten över
Egypten. Han mindes de spåmän, som lovat honom herraväldet över
Jerusalem, eller blev rörd vid tanken, att han skulle förtjäna sitt dagliga bröd som
sångare och länder och städer inte mer skulle dyrka Cæsar i honom utan
skalden, som var utan sin like i mänsklighetens historia.
Så vacklade han, rasade, spelade, sjöng, ändrade sina planer, bytte om sina
citat, förvandlade sitt liv och världens till en vansinnig, fantastisk och
samtidigt hemsk dröm, till ett larmande narrspel, som bestod av fulltoniga uttryck,
dåliga verser, snyftningar, tårar och blod, medan molnen samlades allt tätare
i väster. Måttet var rågat, och narrspelet led mot sitt slut.
Då underrättelsen kom att Spanien hade slutit sig till upproret, fick Nero
ett anfall av raseri. Han krossade pokalerna, välte bordet vid gästabudet och
gav befallningar, som varken Helius eller Tigellinus vågade utföra. Det
tycktes honom vara ett storslaget och lätt arbete att mörda de galler, som bodde
i Rom, sticka staden i brand än en gång, släppa loss djuren ur arenarierna
och förlägga sitt residens till Alexandria. Men hans makts dagar voro redan
förbi, och till och med deltagarna i hans forna skändligheter började nu
betrakta honom som en vansinnig.
Vindex’ död och oenigheten mellan de upproriska legionerna tycktes åter
sänka vågskålen på hans sida. Redan tillkännagåvos i Rom nya gästabud, nya
triumftåg och nya dödsdomar, då en natt ett ilbud anlände på en löddrig
häst från prætorianlägret och bragte underröttelsen, att prætorianerna i själva
staden höjt upprorsfanan och utropat Galba till Cæsar.
Nero sov, då budet anlände, men då han vaknade, ropade han förgäves på
sin livvakt, som höll vakt vid dörrarna till hans gemak. Palatset var redan
tomt, och blott slavar plundrade i all hast, vad de kunde. Men hans åsyn
skrämde bort dem. Ensam irrade han omkring i huset och uppfyllde det med
rop av ångest och förtvivlan.
Slutligen kommo de frigivna slavarna Phaon, Spirus och Epaphroditus
honom till hjälp. De ville endast förmå honom till flykt, i det de sade honom,
att inget ögonblick var att förlora, men han trodde dem fortfarande inte. Hur
skulle det vara, om han höll ett tal till senaten i sorgdräkt? Kunde denna
motstå hans tårar och hans vältalighet? Om han tog hela sin talekonsts och
skådespelarkonsts kraft i bruk, fanns det någon i världen, som kunde motstå
honom? Skulle man inte låta honom behålla åtminstone prefekturen över
Egypten ?
De tre, som voro vana att smickra, vågade inte direkt säga emot honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
