Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 armodets barn,
skrifning sjunga barnens fosterlandssång: »Vi
äro svenskar vi också, fastän vi äro så usla
och små. —»
Först kommer nattfjärilarnas brokiga skara
i sin trasgranna ståt. De utbyta förtroliga
blickar med trottoarernas lejon, deras ungdoms
förförare, deras nattliga vänner. De kasta
skygga, förstulna blickar på flicknoblessen, som
köper af dem sin dygd för priset af sina
äktenskaps renhet.
Så kommer barnens skara, de faderlösa. De
vifta med magra händer och le med bleka
läppar, då de möta sina ståtliga okända fader med
berlocker på guldkedjorna och silfverkryckor
på spatserkäpparna; lockande lulMull i
oerfarna barnaögon.
Och efter dem komma mödrarnas skara med
heta, förbrända ögon under röda ögonlock,
svullna af nattvak och tårar. Det flammar en
blick eller knytes en hand eller lyftes till
fingerkyss, då han går förbi, som skänkte lycka
och rus i korta härliga sommarkvällar, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
