Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ungdom och armod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Burns själf var familjens läsning af ganska omväxlande
art. Utom religiösa skrifter af allehanda slag och vanliga
skolböcker hade han i hemmet tillgång till sådana skrifter
som Adisons “Spectator“, Shakespeares skådespel, Boyles
vetenskapliga föreläsningar, arbeten af Pope, Locke m. fl. —
en särdeles märklig boksamling hos en from man af folket
vid den tiden. Roberts älsklingsläsning utgjordes dock af
de visböcker han kunde komma öfver. Han hyste i synnerhet
stor beundran för de skäligen medelmåttige skotske
skalderna Allan Ramsay och Ferguson, hvilka han alltid
betraktade som oupphinneliga mönster, ehuru han själf
i alla afseenden lämnat dessa mönster bakom sig. Det
som öfvat det största och lyckligaste inflytandet på hans
egen utveckling som skald var emellertid en samling
gamla skotska folkvisor, hvilkas tonart och form han
upptagit och förädlat.
Oaktat sin fattigdom mäktade William Burns
dessutom ge sina söner en rätt god skolunderbyggnad. Han
och fyra af hans grannar förenade sig om att aflöna en
privatlärare, och denne undervisade icke blott i den tidens
vanliga skolämnen, utan äfven i kyrkmusik och — konsten
att göra vers! Robert visade ingen ovanlig begåfning,
och särskildt i musik var han alldeles ohjälplig, hvilket
man anmärkt såsom egendomligt hos den, som var ämnad
att bli en af världens mäst musikaliske visdiktare.
Han skildras för öfrigt vid denna tidpunkt såsom en
allvarsam, osällskaplig och tafatt gosse. Ingen — allra
minst han själf — anade den rikedom af älskvärdhet,
lidelse och fantasi, som låg förborgad någonstädes i hans
varelse. Han gick och upprepade för sig själf Allan
Ramsays knaggliga versar och tänkte att det var något
öfvermåttan vackert — de gamla skotska balladerna sjöngo
trolskt och lockande i hans öron — det fagra, vänliga
landskapet smekte hans sinnen med färger och doft och
ljud — inom sig själf kände han att det var något
mäktigt och innerligt, som ville fram och ut i världen. Men
aldrig kunde han komma att tänka en så galen tanke
som att han, stackars Robbie Burns, skulle kunna skrifva
vers “likt folk som läser grekiska och latin“.
Det behöfdes en invärkan utifrån för att väcka honom
till medvetande om sina inneboende krafter, och denna
kom i gestalt af en ung flicka, som vid andtiden “tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
