Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Kärlek ock sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några af de allvarlige britiske lefnadstecknarna hafva
mycket strängt bedömt detta dristiga skämt med de
vördige herrarna. För en utländing synes det däremot fullt
berättigat i sin opposition mot det själatyranni och den
fariseiska anspråksfullhet, som värkligen rådde bland den
tidens skotska prästerskap, och man kan icke tillbakahålla
en känsla af beundran för den unge mannen af
folket, som kunnat höja sig till en så öfverlägset
humoristisk kritik.
Att han fullt förstått att uppskatta de älskvärda
sidorna af det religiösa lifvet i hans omgifning, har han
för öfrigt visat i sin behagfulla och finkänsliga dikt om
“Landtmannens lördagskväll“.
Det var de ofvan nämda satirerna mot kyrkan som
först gjorde hans namn bekant i den kringliggande trakten.
De gingo från hand till hand och framkallade öfverallt
bifallslöje eller surmulen ovilja. Under intrycket af denna
begynnande ryktbarhet började Burns själf få en stadgad
öfvertygelse om sin poetiska begåfning, och då han icke
hade annat än motgång som landtbrukare, fann han att
han måste bygga sina lifsförhoppningar på de inre krafter
han kände sig äga.
Från hösten af 1784 till maj 1786 har han också
diktat en hel del af sina bästa stycken. Utom de förut
omtalade härstamma från denna tid åtskilliga humoristiska
och lifliga epistlar på vers till jämnåriga umgängesvänner
samt den i hög grad förträffliga, öfverdådigt dramatiska
och lefnadsfriska dikten “De muntre tiggarne“.
Denna dikt har af Carlyle, Burns’ mäst geniale
minnestecknare, satts främst af hans poetiska alster, om man
frånräknar de egentliga visorna. Skalden har i en afsides
liggande krog sammanfört ett följe af laglösa
landsstrykare af bägge könen.
»En höst, när hvarje björk stod torr
och Boreas bröt upp från norr
till vild och stormig ridt,
när hagelmoln för störtskur brast
och köldens tänder beto hvasst
och allt af rim var hvitt
— en lustig tiggarflock, som satt
i Nansies krog vid brasan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
