Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Kärlek ock sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en annan visa får en ung tös giftermålsförslag från
en främmande man. “Jag är min moders enda barn, och
jag är blyg bland främmat folk, ser herrn — jag är för
ung att giftas än, jag är för ung att giftas än, ser herrn“,
svarar den stackars flickan och beskrifver allt obehag hon
skulle ha af att ligga i samma säng som en man. “Men
om ni kommer den här vägen fram litet senare, så skall
jag vara en sommar äldre, ser herrn — jag är för ung
ännu — det vore synd att ta mig från min mamma än!“
På ett annat ställe kommer “Duncan Gray“ dragande
för att fria. Men “Maggie“ knyckte på nacken och såg
obekant och skygg ut och bad Duncan hålla sig på
afstånd. “Duncan grät och Duncan bad,“ men “Meg var
döf som Ailsa Craig“. Till slut tröttnade Duncan. “Skall
jag gå här och dö som en galning för en högfärdig jänta,“
tänkte han — “hon kan gärna för mig få gå åt —
Frankrike.“ Nu var det Maggies tur att ödmjuka sig. “Hur
det gick till, må doktorerna ge besked om,“ heter det,
men “Meg blef sjuk och han blef frisk.“ Duncan var
emellertid en beskedlig gosse och lät tala vid sig, “han
ville icke bli hennes död — nu äro de krya och glada
bägge två“.
Dylika ämnen i mångfaldig växling från almogelifvet
i Låg-Skottland har Burns behandlat i en mängd visor.
De låta obetydliga nog, när man är nödsakad att återge
deras innehåll i prosa och på ett främmande språk. Men
i sin ursprungliga form äga de ett oförlikneligt behag
genom originella ordmålningar på det uttrycksfulla skotska
landsmålet samt genom de klingande, okonstlat fulländade
rytmerna. När man läst en af dessa små visor,
glömmer man den aldrig, den sjunger en alltjämt i öronen
och man får då och då lust att slå upp i boken för att
återknyta bekantskapen.
Af samma intagande värkan äro många af visorna
till de snart sagt oräkneliga flickor, som mött Robert
Burns på hans väg och kommit hans hjärta att slå fortare.
När man läser dessa visor får man nästan det intrycket
att han oundvikligt blef förälskad i första bästa unga
flicka han såg — icke flyktigt, utan värkligt djupt och
innerligt, ty samma sanna och uppriktiga känsla talar ur
dem alla, de må vara riktade till Nancy eller Peggy eller
Phemie eller “flickan, som bäddade sängen åt mig“. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
