Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Ärans dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterhängsenhet, hvilket af Burna omtalas med uttryck af den
största leda. Denna ovilja utsträckte han dock icke till
“vackra Jean“, dottern i huset, som lidit så mycket för
hans skull och värkligen tycks ha varit en präktig flicka.
De återknöto det gamla förhållandet och hade åter
hemliga möten, hvilka i sinom tid ledde till förvecklingar,
som längre fram skola omtalas.
Sedan Burns ytterligare utsträckt sina resor till de
västra högländerna, återvände han till Edinburg för att
söka utbekomma sitt honorar för diktsamlingen och
möjligen äfven i den hemliga förhoppningen att något skulle
göras för honom af dem, som smålett så nedlåtande mot
honom under hans förra besök.
Men det mottagande han nu rönte var ett helt annat
än förra gången. Han var icke längre en nyhet för
dagen, man började dra sig för en person med så litet
presentabla umgängesvänner, man hade hört ett och annat
om hans vilda vanor och om hans satiriska dagboksanteckningar.
Det var endast ytterst sällan han numera inbjöds
till sina forna gynnare, och han hängaf sig i stället så
mycket ifrigare åt det fria värdshuslifvet och sina
“vansinniga lidelser (Bedlam passions)“, såsom han själf
kallar det.
Bland dessa var lidelsen för det andra könet den
mäst förhärskande, och fastän han väl bort starkare än
någonsin känna sig bunden vid den stackars Jean Armour,
var han snart invecklad i ett nytt förhållande. Sedan
han förgäfves ägnat sin hyllning åt ett par unga damer,
gjorde han nämligen bekantskap med en viss mrs M’Lehose,
hvars man öfvergifvit henne och rest till Västindien. Han
blef häftigt förälskad, och under några månader besökte
han henne dagligen och stundligen samt tillskref henne
oräkneliga bref, som andas mycken lidelse och mycken
falsk sentimentalitet, en ton som är helt olik det hos
Burns vanliga enkelt naturliga sättet att uttala känslor
och tankar. De kallade hvarandra “Sylvander“ och
“Clarinda“, och det tyckes ha varit något uppstyltat i deras
förhållande, som väl stämde med det onaturligt sentimentala
i tidsandan, men icke med den anda som genomgår
hela Burns diktning.
Just som Sylvander var i färd med sina dyra
försäkringar att “älska Clarinda till döden, genom döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
