Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Motgångar och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekanta af de högre klasserna voro besjälade af den
djupaste skräck och afsky för Frankrike och revolutionen.
Allt var förlåtligt, äfven de vildaste utsväfningar,
men att öppet och af fullaste hjärta uttala sin öfvertygelse
om frihetens och jämlikhetens rätt, det kunde icke förlåtas.
Burns lefde under sina sista år utestängd från annat sällskap
är sådant som icke kunde förlora något på att umgås
med “jakobinen“.
Denna förvisning gjorde sitt till att förbittra skaldens
lif, som redan dess förutan var tillräckligt förbittrat af
ekonomiska bekymmer. Han var dessutom sjuk och bruten
till kropp och själ. Det gick allt mera utför för
honom i alla afseenden, och till sist hade han endast att
välja på “tre befrielsens portar“, såsom Thomas Carlyle
säger — “klart uppfattad poetisk värksamhet, vansinne
eller döden“. Det blef denna sista port som i förtid
öppnades för den olycklige mannen. Han afled den 21 juli
1796, endast trettisju år gammal.
Knappt hade underrättelsen om dödsfallet spridt sig
förrän ett allmänt omslag inträffade i sättet att betrakta
den länge missaktade skalden och hans värk. Man fick
plötsligt ögonen öppna för de ovärderliga skänker han
gifvit sin samtid och eftervärlden, och såsom vanligt
belönade man med en präktig begrafning den lifsgärning
man icke förstått att fullt uppskatta, förrän det var för
sent att gifva den det stöd och den uppmuntran, som
ligger i en allmänt uttalad sympati.
Alla lefnadstecknare och literaturhistoriker synas vara
ense i att uppskatta det höga värdet af Burns’ diktning
och den stora betydelse han haft för vårt århundrades
literatur, i det han var den förste som på allvar bröt
med den förstelnade och förstelnande franska smaken samt
med de friska naturliga källsprången i sina visor gaf nytt
lif åt den nationella britiska poesien, hvilken sedan genom
Wordsworth, Scott och Byron kom att mäktigt gripa in i
hela Europas kulturlif. Äfven därutinnan tyckas alla vara
ense att Burns aldrig blef hvad han kunnat — att hans
lif och diktning äro att betrakta som en stort tilltagen
praktbygnad, hvilken förfallit innan den nått till takresningen
och står kvar som en skön men vemodsväckande ruin.
Däremot är omdömet om hans karaktär af mångfaldigt
växlande art, och man har gjort sig mycken möda att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
