Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligt förstklassiga jazzorkestern kom
till.
Jag hade ju haft Dajos Béla här —
till honom skall jag återkomma — och
under hela den tid han spelade hos mig
sutto vissa svenska musiker utplacerade
i salongen för att se, höra och lära. Där
sutto sålunda sousafonisten Hugo
Holmgren, trumpetaren Sixten Brändes,
batteristen Macce Berg — och åtskilliga
andra. När Dajos Béla gav sig iväg kunde
de svenska pojkarna lugnt kliva ned i
orkesterdiket och klämma i. Och under
ledning av Pierre de Caillaux, en.
mångkunnig och skicklig man, blev snart denna
första svenska jazzorkester så bra, att den
inte behövde stå i skymundan för något
kontinentalt band.
Att »göra» stjärnor är inte alltid ett
tacksamt arbete. Det är ungefär som att
spela hasard. Den artist man lyckats
åstadkomma av ett kanske inte alltid så
lättarbetat råmaterial, om uttrycket
till-låtes, kilar måhända en vacker dag över
till en konkurrent — och då blir man inte
så värst glad. Har jag inte gjort
tillräcklig affär av människan? Åjo, men
jag har alltid haft den uppfattningen att
en artist i likhet med alla andra dödliga
måste lära sig krypa innan han kan gå.
Jag har vackert fått göra det själv. För
inte så länge sedan såg jag en stjärna
fylla ett år innan hon ännu trampat ut
barnskorna. Hon hade upptäckts av mig,
jag hade »gjort» henne; men när jag
gjorde henne ett nytt engagemangsanbud
kom hon med en fordran på ett verkligt
jättegage, som jag fann enbart löjligt.
Framgången- kan stiga människor åt
huvudet. Jag tror inte mina artister i
allmänhet klaga på gaget, men jag håller
styvt på att några orimligheter skall man
inte begära.
Men jag skulle fortfarande tala om
artister jag mött och haft att göra med, och
då får jag inte gå helt förbi Conrad
Ar-nesen, norrmannen, som f. n. är vid
Göteborgs Lyriska Teater. Han kom till mig
1925 och lite var kommer nog ihåg hur
han tog publiken med Georg Enders
vals-schlager »I sjunde himlen» ute på Cirkus.
Han slutade hos mig i augusti 1927 och
fortsatte sin karriär som operasångare;
jag hade alltid ansett operan som hans
rätta arbetsfält.
Den verkliga dödssynden gjorde jag
mig förstås skyldig till om jag glömde att
ge Lillibil Ib sen, den förtjusande lilla
norskan, en plats i detta galleri av artister
jag mött. Lillebil vore egentligen värd
sitt eget kapitel, ty en mer förtjusande
varelse står väl knappast att uppleta.
T 2
o cA\)fu/fe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
