Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av vissa ord, som voro honom begripliga, uppvisade ordformer, som genom en på
hans tid bortfallen slutvokal skilde sig från hans egna. Han har därför sökt
härma denna äldre tidens skrift genom att tillfoga dylika slutvokaler men av
okunnighet oftast valt oriktiga sådana.
En märklig runristning om Bråvalla
slag ansåg redan den danske historikern Saxo Grammaticus
(c. 1150-c. 1220) finnas på klippan Runamo i Bleking, som därför under århundraden besöktes av lärde utan att de dock lyckades tolka inskriften. År 1833 ditsände Danske videnskabernes selskab en kommitte, i vilken den lärde islänningen Finn Magnussen befann sig, och denne trodde att avskriften var
avfattad på fornnordiskt språk och utgjorde regelrätta allittererande
verser, sannolikt ur det kväde, som skalden och kämpen Starkad säges hava
diktat om Bråvallaslaget.
Berzelius, som 1836 besökte platsen, ansåg dock
samtliga runor vara genom naturliga inflytelser bildade i en gång av trapp och
denna åsikt biträddes av den svenske fornforskaren Sven Nilsson och den danske
Worsaae och är nu av alla omf attad.
Eftersom runkunskapen, [1] som ovan anförts,
ännu på 1500-talet icke var alldeles utslocknad, är intet under, att runorna,
såsom ovan angivits, omnämnas av vår siste katolske ärkebiskop Johannes
Magnus (1488-1544) hans broder Olaus Magnus (1490-1557),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
