Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Göransson 1750 utgivna runverket Bautil. Om runor offentliggjorde han själv blott en
ringa del av dessa samlingar, nämligen Färentuna härads runestenar (1680).
Även på andra fornforskningens områden utvecklade Hadorph en livlig
samlarverksamhet. Han hade riktigt insett, att allt, som rörde vår forntid,
från det minsta till det största, kunde tjäna hävdens upplysning.
En av Hadorphs ivrigaste medhjälpare och tecknare vid runinskrifternas
undersökning var J. Peringer (1654-1720), som 1693 blev hans efterträdare som
sekreterare i antikvitetskollegiet och riksantikvarie och s. å. adlades till
Peringskiöld.
Liksom Hadorph var han verksam på många fornforskningens områden; på
runforskningens har han utgivit Then första boken af Swea och Götha
minnings-merken uthi Uplandz första del Thiundaland 1710 och Ulleråkers
Häradz minningsmerken 1719, även med latinska titlar, men i handskrift
efterlämnade han Monumenta sueogothica, nu på riksbiblioteket, vars
avbildningar av runinskrifter utgöra förstadium till Bautil.
Sonen J. F. Peringskiöld (1689 -1725) har under titeln Fragmentum
runicopapisticum först utgivit Jungfru Marie klagan vid korset.
Förrunforskningen är sålunda 1600-talet en blomstringstid, vad intresset därför
beträffar, och de denna tid verkställda undersökningarna av runinskrifter
utgöra ett mycket värdefullt underlag för framtidens runforskning. Denna tids
egen tolkning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
