Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1771-I773 fäste första gången uppmärksamheten på dal-runorna.
Den på frihetstiden följande gustavianska tiden var icke gynnsam för
vetenskaplig forskning, det var på vitterhetens område, som man då sökte
utmärka sig, och vitterheten sökte sina mönster från de klassiska folkens,
grekers och romares forntid men ej från det egna folkets. En motsatt uppfattning bröt sig ban efter 1809, nyromantikerna tilltalades lika
mycket av våra förfäders liv och historia som av de andra världar, fjärran
i tid och rum, vari de sökte näring för poetisk ingivelse, och särskilt den
riktning, som Götiska förbundet 1811 blev målsman för, strävade att
utforska och förverkliga den fornnordiska tidens skick.
På runforskningens område må först, om ock icke främst, bland göterna
omtalas den originella Per Tham på Dagsnäs (1737-1780). I sin forskning kan
han betraktas som en rudbeckian av renaste vatten, och den är således
värdelös, men hans intresse förmådde honom att låta tecknaren K. G. G.
Hilfeling (1740-1823) flera år genomresa södra Sverige, särskilt Gottland och
avteckna fornminnen och att understödja N. H. Sjöborg (1767-1838), som utgav
flera sydsvenska landskapsbeskrivningar och slutligen det stora verket Samlingar
för Nordens fornälskare, 1822-1830 och från vars verksamhet en arkeologisk
forskarskola utgick.
En lärjunge till Sjöborg var J. G. Liljegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
