Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föreläsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklighet och detta konstverk, som själf står naturen och
verkligheten så nära som möjligt, men hvari konstnären inandats en
rörelse af lidelsefull och skakande kraft». Motivet, hvarigenom
Leonardo laddar den stilla heliga nattvarden med nervositet, är
mästarens ord: bland eder är en, som skall förråda mig. Jesus
har just uttalat dessa ord, som utbredt oro rundt kring bordet;
men han böjer sitt hufvud med sänkt blick: hela ställningen,
armarnes, händernas rörelser, allt, anmärker Göthe, upprepar med
himmelsk undergivenhet de olyckliga orden — själfva hans
tystnad bekräftar, att det är så : en bland eder skall förråda mig.
Göthe fäster särskildt uppmärksamhet på händernas ställning
och rörelse hos alla dessa personer och anmärker, att endast
en italienare kunnat uppfinna dem. Ty hos italienaren, säger han,
är hela kroppen själfull, alla leder och lemmar deltaga i
uttryckandet af känsla och tanke. Leonardo, som plägade
uppmärksamt iakttaga allt karakteristiskt, måste särskildt ha fäst sig vid
och forskat i denna nationella egenskap. I det afseendet är
konstverket ensamt i sitt slag; man kan icke nog betrakta det.
Händerna tala ett symboliskt språk, ett så uttrycksfullt för ögat
sona tungan för örat. Och i fullkomlig öfverensstämmelse därmed
är ansiktsbildningen och hvarje rörelse hos figurerna; de äro på
en gång samklingande och motsatta.
Till denna anmärkning af Göthe, som skrifvit en afhandling
om Leonardos »Nattvarden», må jag foga några ord af Jakob
Burckhardt. »Konsten kan knappt finna ett svårare och
betänkligare motiv än det att skildra huru ett ord verkar på en sittande
församling. Ordet är här en enda stråle, bruten i tolf reflexer.
Lättare hade uppgiften blifvit löst, om Leonardo låtit de tolf i
upprördt tillstånd lemna sina platser, för att bilda rikare grupper
med större dramatisk verkan. Men hade det andliga intrycket
vunnit därpå? Hufvudsaken, nämligen den beherskande
inverkningen från Jesus, som dock måste framställas i den ställning,
hvari han just talat, den sittande, skulle då oundvikligt gått
förlorad i de öfriges vimmel och rörelser. Till och med det dukade
bordet, hvilket, likasom ett ljust bröstvärn, genomskär gestalterna,
var af den största fördel; hvad som upprör de tolf lät ju i allt
väsendtligt uttrycka sig i den öfre kroppshalfvan. I anordningens
grundlinier, i bordets och i kammarens, har Leonardo afsiktligt
förfarit lika symmetriskt som sina föregångare; men han
öfverträffar dem genom den högre arkitektoniken i det hela. Två
grupper med tre personer i hvardera äro ordnade å ömse sidor
om hufvudfiguren.»
Burckhardt tillägger: »En väldig ande har här lagt alla sina
skatter öppet inför oss. Hvarje skiftning i uttryck och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
