Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När de gamle sålunda blifvit ensamma, hämtade
gumman fram psalmboken och började läsa igenom »vangelet»
högt och rent. Och ju längre hon kom in i’et, ju värre
gäspade Kalle, där han satt och duttade och nickade på
stolen. Men gumman fortfor att stafva, sucka och läsa, och
det var blott en tidsfråga, när Kalle skulle somna in på
allvar och dråsa omkull med stolen.
Då, just som det var allra högtidligast, skramlade det
till i förstun, dörren slogs upp och in stormade Anna-Greta
i Fällan, blek, utan hufvudkläde samt med den
förskräckligaste ångest och bäfvan målade i hvarenda ansiktsskrynkla.
Mor i Ganåsen hann knappast tappa psalmbok och
glasögon, eller Kalle vagga sig i jämnvikt på stolen, förrän
Anna-Greta störtade i famnen på gubben.
— Fräls mej, hjälp mej för himmelens skull ifrån
lejonet eller björnen! — stammade hon.
Och Kalle och Anna-Greta och stolen tumlade om på
golfvet i en röra.
— Hva’, hva’, hva’, i Guss’ nam’ står på! Ä skam
ella’ länsman ella’ bägge två efter dej! mumlade Kalle, och
satte sig upp på golfvet, under det Greta fortfarande höll
sig fast vid halsen på’n och darrade som ett asplöf.
Mor på stället bara gapade. Hon visste inte hvad hon
skulle säga eller taga sig till i en sådan stund.
Och hvad skulle hon väl tänka heller. Måntro att sitta
i sin andakt och få se ett annat fruntimmer komma in
såsom ett yrväder och knyta sig om halsen på ens egen och
endaste karl!
Hvilken hustru som helst skulle bli bå’ förvånad och
perplex vid en sådan syn.
Kalle var emellertid inte människa att stiga upp. Så
argt höll sig Anna-Greta fast om halsen på’n och stammade:
— Kalle, Kalle, käre välsignade Kalle lelle!
Men när Inga i Gransåen hade sett på tillställningen
en vändning, och hunnit sansa sig ett grand, blef hon het
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
