Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ätaretrio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pröfva, hur långt Peter i Appelt kunde sträcka sig i
ätareväg.
— Äss du tror dej för att äta opp en skäppa full med
stinnkakor (tunna pannkakor), så kan du komma te’ mej
om sönda’, Petter! sa’ Sven en gång.
— Jaja, dä’ ä’ ingen synd att bju’ te’ och göra så
godt en kan; men då ska’ I klena lite smör pä innansidorna
i skäppan, så slinka pannkakorna ner lite bättre! log Peter,
som blef förtjust öfver att ha ett sådant räfvamål i sikte.
Den söndagen hade fruntimren i Mjölkanabben ett
fashgt bestyr, ska’ ja’ säga. De bakade stinnkakor, så att
de kunde fördärfva sig, och stodo kring spisen så heta och
illröda i syn, att man kunde tro dem färdiga att fatta eld
när som helst. Det går minsann inte åt lite tunna
pannkakor till att fylla en skäppa med.
Men när Peter i Appelt kom, var skäppan emellertid
nästan jämnbreddad.
— Ge honom nå’t att bita i, mens han väntar tills
skäppan blir full! sa’ Sven.
— Tackar som bjuder! sa’ Peter och mottog en
vådlig smörgås, som han dock expedierade i en handvändning.
När se’n stunden var inne att hugga in på pannkakorna,
tog Peter af sig rocken och satte sig bredvid skäppan.
Där fanns ingen bland alla de närvarande, som trodde
att karlen skulle gå i land med det betinget, och flera
fruntimmer tyckte att hela tillställningen var detsamma som att
fresta vår Herre.
— Han spränger sej, suckade de och knäppte ihop
händerna och vaggade med sina hufvuden.
— Åh, de’ ä’ inte farligt, ja’ vet hva’ han uträttade
hos klockarns. Och för resten ä’ dä’ ju bara mage hela
karlen, si på’n bara! Han har ju inget bröst egentligen!
log Sven.
Men Peter åt sig lugnt och säkert ner mot skäppans
botten. Det gick lite långsammare mot slutet, det förstås,
och tidt som oftast lossade han på spännet i västen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
