Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En själfmördare med otur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela åtta riksdaler? Står dä så i bibeln, så var det väl
helgotte också! grät Pelle.
— Nej inte precis så, men där står, att »den svagaste
lemmen gifver hon den största ärona», lät prästen och
talade så grannt för gubben, att han till sist lofvade att
lugna sig.
Men konfys och grubblande blef han.
Hustru hans mente jämt på att han gick och funderade
på något slags dödssätt som inte kostade nå’t eller som inte
fördärfvade hans kläder eller annan egendom.
Han började allt mer och mer se ut som ett
hampaspöke, och hvar gång Sven i Åbo såg honom, runkade han
på hufvudet och sa’:
— Gualof för att en inte ha’ blifvit riker här på jor’a!
Och allt som dagarne gingo blef det värre och värre
för Rike-Pelle. Folk kom och sade upp sina lån hos honom
ty de ville inte ge så hög ränta, som han fordrade, och
midt i allt detta elände kom där en strykarhund och bet
ihjäl en bagge för honom.
Under tiden hade emellertid Pelle uti en gammal rönn
å ägorna upptäckt en klynna, som var så beskaffad, att
han ansåg, att om han komme upp i trädet och satte in
hufvudet i klynnan och se’n släppte sig ned, så skulle han
på det sättet kunna beröfva sig lifhanken utan att behöfva
kosta på sig krut eller fördärfva rep, eller förstöra vattnet
i brunnen. Ty någon sjö att dränka sig i fanns inte på
långt håll.
Så, serradö, smög Rike-Pelle samma dag som baggen
blef ihjälrifven bort till rönnen. Och hur han vände sig,
lyckades han krångla sig upp i henne.
Sven och jag, som hade vakt öfver honom den dagen,
gåfvo oss efter det fortaste vi orkade och fingo slutligen se
honom uppe i trädet, där han satt och glodde som en uggla.
Men han hade inte väl fått syn på oss, förr än han skrek:
— Nu ska’ I bli bet lell! — Och så rände han in
skallen i klynnan och släppte sej handlöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
