Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett klockbyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och illslugt, att han kunde få Petter att bryta benet! lät
Per Måns.
— Åh, den som vill göra ondt och fördärfva sin nästa,
har skam te’ läromästare, och han ä’ inte stort sämre än
en professor eller en häradshöfdig! inföll en annan.
Och det höllo vi med om.
Nå, se’n hade Petter stämt Sven för sveda och värk
och mera sådant. Men han fick aldrig fulla bevis, utan
bara »bindande liknelser», di kallar’t. Processen varade ett
par år och höll på att rent af fördärfva dem bägge två.
Sålunda hade de hushållat med hvarandra i bortåt
fyrtio år och bara tänkt på att förgöra den ene den andre.
Emellertid låg det där benbrottet och grodde i Petter
samt manade honom dag efter dag till hämnd. Han kunde
aldrig se Sven utan att han genast efteråt tittade ner på
sitt sneda och krokiga ben och vardt full af vredesmod
och ursinne. Och så underligt var det väl inte heller, ty
han hade verkligen genom spektaklet blifvit bra illavuren
i underredan, som man säger, och det var verkligen med
nöd han efter den betan var i stånd att göra ett reelt
dagsverke.
Han kom emellertid icke på länge åt Sven. Denne
aktade sig och var på sin vakt. Men då tänkte Petter till
sist som så, att eftersom ju Sven och hustru hans egentligen
och enligt skriften voro ett kött, så kunde han gärna drabba
uppå henne med sin hämnd. Det skulle svida lika rasande
i skinnet på hennes man, mente han.
Så gick han då ut en mörk kväll på eftersommaren ett
år eller två efteråt och lade sig på lur i Svens björkdunge.
Han visste att Kajsa ovillkorligen den kvällen skulle fram
där, då hon återvände från ystekalas hos skolmästarns.
Och Kajsa kom också omsider traskande i mörkret
och nunande på en sångvers, såsom man ju ofta brukar,
när man är ensam ute och går i mörker. Ty om nå’t
skamstyg eller dylikt samtidigt är ute och färdas, så kan det
ju inte göra en nå’t ohägn, när man sjunger sånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
