Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett klockbyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, för fyrtio år sedan eller så bytte jag klocka med
Petter, och det fattades inte mindre än tre hjul i den jag fick!
Så fort Sven sagt det där, blef det lif i Petter, och
det rent skälfde i honom, när han utfor:
— Och du lurade på mej en mä’ nysilfverboett, fast
du svor på, att dä’ var gammalt sölfver, din bedragare!
Vi rent förfasade oss allesammans, och pastorn själf
ropade bestört:
— Och för den saken hafven I hatat och förföljt
hvarandra i fyrtio år!
— Ja, dä’ var själfva upprinnelsen, men ja’ förlåter
honom alltihop nu, bå’ klockbyte, processerna och att han
hissade upp Kajsa! hviskade Sven med döende stämma.
— Räck du honom också handen till försoning! lät
pastorn till Petter.
Och denne var just på väg fram till sängen för att ge
näfven åt den döende trätobrodern, när han kom att erinra
sig skavanken i sitt ben. Då vände han om.
— Klockebyte och allt det andra kan ja’ väl glömma,
om så är, men titta på mitt ben, pastorn! Ska’ ja’ förlåta
det också?
— Visst! Och framför allt just det!
Petter stod midt på golfvet och såg ömsom på Sven,
ömsom på sitt krokiga ben och visste inte hvad han skulle
göra. När han tittade åt Sven, tycktes det som om han
höll på att bli medgörlig, men så fort han ögnade ner åt
benet, fick han ett hårdt och omedgörligt utseende.
Rätt som han så stod, började Sven att rossla och
fäkta med den ena armen, och vi sågo, att det led med
honom. Då kunde inte Petter hålla sig längre, utan han
gick bort och tog honom i näfven.
— Nå, må gå! Det får va’ slut med ovänskapen! lät
han. Och fast Sven just höll på att glida bort ur lifvet,
syntes det tydhgt, att han fattade orden, ty han fick en
belåten min samt famlade fatt i den räckta näfven. Och
med den i sin dog han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
