Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Järnverkets anläggande och utveckling tiden 1862—1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGÅNGSÄTTNING AV BESSEMERBLÅSNINGEN
115
antalet, sutto lågt ned på pipan, 5.5 meter under kransgolvet.
Man måste därför hjälpa till med vedeldning. Mellan rostugn och
masugn stod varmapparaten för uppvärmning av blästern.
Masugnen hade följande dimensioner: piphöjd 15.6 meter,
ställ-diameter 1.0 m, bukdiameter 5.0 m och toppdiameter 1.1 m. Den
hade två mitt emot varandra liggande formbröst med två fornior i
varje. Järn- och slagguttag lågo diametralt mitt emot varandra i rät
vinkel mot linjen för formbrösten, vilket var en nyhet.
I styrelseberättelsen för år 1862 säges det, att masugnen är »den
största i Sverige och serdeles lyckad anläggning». Uppfordringen av
träkol till masugnskransen skedde som på den tiden brukligt ined
vagn dragen av lina på sluttande bro. Utslag gjordes var femte timme,
och för varje gång erhöll man c:a 70 centner tackjärn, vilket
motsvarar en dygnsproduktion av c:a 15 ton.
Angående igångsättning av bessemerblåsningen skriver konsul
Göransson i sin förvaltningsberättelse för 1865: »Stålblåsningarna
börjades i Augusti, men som maskineriet, för att wän da de stora rörliga
Bessemersugnarne, visade sig mindre ändamålsenligt måste det göras
om, och har stålblåsningen derföre hittills endast kunnat bedrifvas
med de små Bessemerugnars; hvilket, jemte ovanan hos
arbetspersonalen, har gjort att endast en mindre qvantitet stål hittills
kunnat produceras och att resultaten i afseende på stålprocenten icke
warit sådane som wi beräknat och som wi få vid Edsken, men hvilket
wi hoppas snart skall blifwa bättre, serdeles då wi få axelledningen till
stora krän nedpassad, så att wi med wattenkraft må kunna hastigare
upplyfta Stålskänken.»
Bessemerprocessen var ju ny, så det var en hel del svårigheter,
som mötte att få täta göt och rätta kolhalter. Som tidigare nämnts hade
man här god hjälp av professor Eggertz och hans nya metod för
kol-haltsanalys. Likaså fick man av herr C. V. Heljestrand i Eskilstuna
god hjälp med praktisk stålprovning. För återuppkolning användes
flytande tackjärn, och för att borttaga rödskörheten tillsattes
spegeljärn, vilket före tillsättningen smältes i en ugn nära masugnen.
Från England kom smidesförman Proctor med tvenne medhjälpare
för att sätta i gång smidet med den stora ånghammaren. Det var en
ståtlig pjäs där den stod denna hammare, med sina väldiga dimensioner,
8 m i höjd, största bredd 7 m, fallvikt, d. v. s. sammanlagd vikt av
piston och hammarblock 15 ton. Totala vikten uppgick till 75 ton.
Mycket snart efter den stora hammarens igångsättning sprack dess
stora bottenplåt, och uppdraget att gjuta en ny anförtroddes åt per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
