Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN - Ett halvsekels affärer. Av doktor Sune Carlson - Grundläggningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN DIREKTA FÖRSÄLJNINGEN
211
på, vad man kunde tillverka. I Sverige hade denna fråga lösts på så
sätt, att Sandviken ej lade sig till med eget lager, utan detta innehades
av järnkramhandlarna, vilka mot 10% provision köpte verktygsstål i
fast räkning. Det var ifrågasatt att införa samma system i Frankrike
eller att eventuellt där upplägga ett eget lager å verktygsstål, men
båda förslagen synas ha gått om intet. I England hade en enda kund,
Moser & Son, ensamrätt på verktygsstål, vilket köptes i fast räkning.
Vilka voro då de faktorer, som bidrogo till att Sandviken redan från
början erhöll den försäljningsorganisation, som det fick? Det är en
synnerligen intressant fråga, som kan giva anledning till vittomfattande
spekulationer. Men vi skola här endast söka påpeka några
omständigheter, vilka synas oss särskilt ha bidragit till den första organisationens
utformning.
Främst av allt måste vi komma ihåg det arv Sandviken erhållit
från det gamla Högbo-bolaget. Vi ha redan nämnt, att Sandviken för
sin hjulringstillverkning hade alldeles för stora anläggningar i
förhållande till landets behov. Observeras bör, att dessa anläggningar ej
planerats, då det nya bolaget startades år 1868, utan övertagits just
från Högbo. Sandviken kom alltså att från början ha en för stor
tillverkningskapacitet, vilken på något sätt måste utnyttjas. Det gamla
bolaget hade sålt en del av sin tillverkning på export, och
erfarenheten från denna försäljning liksom konsul Göranssons från sin egen
grosshandlartid vunna erfarenhet av mellanhandelns svagheter, torde
man kanske även kunna räkna som ett arv. Ett arv var också
Sandvikens dåliga geografiska läge. Bolaget hade i sin närhet inga skogar,
inga gruvor och ingen nämnvärd vattenkraft. Skulle Sandviken kunna
konkurrera med sina i dessa hänseenden mera lyckligt lottade
medtävlare måste det bli på andra områden: på nya marknader och, som vi
senare skola se, genom framställning av nya produkter.
Denna Sandvikens avsaknad av nämnvärda naturtillgångar kan
tänkas ha inverkat på bolagets försäljningsorganisation även i ett
annat avseende. På grund av frånvaron av skog kom järnverksdriften
vid Sandviken ej att som vid så många andra bruk bli kombinerad med
sågverksrörelse eller pappersmassetillverkning, vilket kunde ha
medfört en splittring av ledningens arbete på flera olika
avsättningsområden. Hade Sandviken även tillverkat trävaror eller pappersmassa
och vid sin försäljning av dessa produkter kommit i förbindelse med
fristående grosshandelshus, så hade steget varit nära till hands, att
låta dessa även taga hand om bolagets stålförsäljning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
