Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. DEN SOCIALA UTVECKLINGEN - Sandviksarbetaren och sandviksandan. Av redaktör Carl Björk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SANDVIKSAMERIKANARES MINNEN
517
likhet med så många andra reste över till Amerika och alltsedan dess
vistats där, har lämnat en ganska intressant skildring av sina
barndomsminnen från Sandviken. Då mycket av vad gamle Sundberg
har att berätta bidrar till att förtydliga bilden inte bara av
förhållandena i dess helhet utan även av de människor, som under detta
tidiga skede stodo i ledningen vid bruket, återges här några
brottstycken.
Vår familj var på Sandviken under hela konkurstiden. Jag hörde far
ofta sednare åren tala om konsulns hårda tid i England att skaffa pängar
och bilda nytt bolag. Far var konsulns kusk och stalldräng på den tiden:
Stationskarl vid Kungsgården, sedan vid pumpstation vid Jädra Ån.
Kom till Sandvikens bruk som förtjänsten var god där då, ända upp till
3 kr. om dagen och mer, på betingsarbete. — — — Så kom »Futten»
till, en dörr i väggen på det stora höga staketet med ett rum innanför,
midtemot Värdshuset. Där serverades Öl av en bastant och manhaftig
dalkulla, som kunde hantera gubbarna när de blevo allt för bråkiga. De
som önska något starkare i dryckesväg kunde få hem det från Gefle, och
som jag var intresserad i äffär var jag mången gång till Gefle äfter
liqvids-dagarne och hämtade hem en 15 kannor ankare som förut var beställd,
som sedan delades ut i någon vedbod till allas fröjd och glädje.
Många av oss pojkar fick arbete för bolaget den vecka vi inte gick i
skolan. Byggarn Alfred Larsson tog hand om oss. Vi stappade ved, sopade
var det inte behövdes sopa, vaskade jern på slagg-värpet, bar vatten —
gjorde rackartyg för det mästa, och kura bo och gömma och höll oss undan
för basen. Allt detta fick vi 50 öre om dagen för, och det var en stor hjelp
till våra föräldrar. Bolaget var ju rigtigt hygglig som läto en stor hög av
odyggdiga pojkar arbeta och leka för betalning. Bäst var det när vi fick
sopa taket äfter stålblåsningen — och när basen var led att se oss sände
han upp oss där. Dagarne var ju lång i alla fall från 6 på morron till 7 på
qvällen med undantag av frukost och middagsmat. Larsson var en god
Bas. Vi kunde arbeta av oss både skjorta och byxor för honom om det
behövdes.
Magistern (Samuelsson) förstod sig på allting. Också fick Magistern
sitt Trägevärsregemente, omkring en 50 pojkar i full uniform med vita
byxor med gula ränder utäfter byxbenen, blå blus med bälte kantad med
gula band och mössa med dal-pil i. Sjelv var han i Generalsuniform och
värja. Min bror som var störst av alla pojkar var Fanjunkare och jag var
Trummslagare. Konung Oscar II kom på besök (den 16 augusti 1875),
troligtvis att inspektera de nya soldaterna. Och på samma gång beskåda
Jernverket. Vi var uppställda i två led med skylldrande gevär som
Konungen med Drottningen och hela sviten tågade in från tåget i porten
vid det gamla Valsvärket. Mattor vore utlaggda var Konungen skulle tåga
fram, som ledde till en paviljong särskildt iordningstäld att beskåda
stålblåsningen: Bolinder som gjorde sitt bästa den gången med gamle
Dahl-jelms hjelp. Hiskligt väsen blev det äfter konvertern var fylld med den
heta sjudande massan av jern och masmästar Sjöström gav signalen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
