Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. DEN SOCIALA UTVECKLINGEN - Sandviksarbetaren och sandviksandan. Av redaktör Carl Björk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
DUNDERBERGS LEDA VID LIVET
En dag kom gubben Dunderberg ner till klotsprängar Bergsten.
Det var »dagen efter», och Dunderberg erfor djupa kval, kände livet
förfelat och bad i bevekande ordalag, att Bergsten skulle skjuta ihjäl
honom. —■ Snälla Bergsten, ta livet av mej, jag är så sjuk, så sjuk,
och jag vill inte leva längre . . . Bergsten tvekade och tyckte, att det
var nästan för mycket begärt, men eftersom de två voro gamla
kamrater, så lovade Bergsten till sist att göra Dunderberg den tjänsten.
Bergsten öppnade dörren till gropen, där sprängningen brukade ske,
och Dunderberg kiev ner där och kröp ihop som en igelkott och väntade
på befriaren. Så gjorde Bergsten i ordning »laddningen» och tände på
samt inväntade smällen. När skottet gått, öppnade han dörren på
nytt och frågade genom rökmolnet: — Nå, hur är det Dunderberg,
lever du? —■ Jaaa, kom det kvidande från gropens djup. — Ja, si
stålklumpar på flera ton kan jag nog spränga sönder, men för att få
livet av gamla sandvikssmeder tarvas nog starkare saker än
dynamit . . . Denna historia gick vidare genom bolagsledningens
hovförbindelser till själve kung Oscar, som lär ha mycket uppskattat
sandvikssmedernas skämt.
Sandvikssmederna saknade å sin sida inte heller känsla för kungen
och hans hus, ja man skulle anse de voro ganska rojalistiska av sig,
att döma av en tilldragelse, som inträffade 1892, då landet firade
20-årsdagen av kungens regentskap. Förmodligen fladdrade också de
svenska färgerna på brukets flaggstänger, och smederna beslutade
sig även för att på något sätt högtidlighålla bemärkelsedagen.
Gillesbröderna gingo alltså och skaffade sig »en omgång öl» och ställde till
kalas. Och under kalaset kommo de på idén att gå till fotografen och
föreviga sig. Kortet, som presenterar det gamla Sandvikens främsta
original, finns alltjämt bevarat. Dessa gamla män ha väl inte så
mycket bidragit till sandviksstålets framgång i världen, men de
representera ett element i det mänskliga livet, förutan vilket både tillvaron
och Sandviken skulle ha varit fattigare.
De gamla cheferna i Sandviken torde också ha insett detta, och de
voro mycket toleranta mot dessa öldrickare. Vid de sysslor, som hade
karaktären av kedjearbete, måste naturligtvis större stränghet
till-lämpas, eljest skulle ju hela verket ha stannat, men vid arbeten, som
inte krävde så stor påpasslighet, var friheten mycket stor. Ibland var
hela arbetslaget försvunnet, och förmannen fick då gå ut på bruket
och leta upp sina gubbar. Säkrast träffade han på dem i
Arousells-hagen, där ölet flödade. Men det var inte värt för honom att i onödan
bråka. — Kom nu gubbar, dä ä lastning! hojtade han från vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
