Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Protestantismen godkände endast bibeln såsom rättesnöre Det nya
för kristen tro, medan katolicismen därjämte höll på traditionen. hatet.
Den nya bekännelsen förkastade celibatet, klostren, läran om
skärselden, helgondyrkan och öronbikten. Betydande framsteg. Men
tyvärr kunde Luther aldrig frigöra sig från vissa förnuftsvidriga
åsikter, t. ex. Augustinus’ tröstlösa lära om arfsynden och
människans fullständiga oförmåga till det goda. Detta jämte annat
dogmatiskt arf från den gamla kyrkan skulle komma
protestantismen att stanna i växten och frångå sin idé. Andan förblef
den samma. Det 30-åriga kriget, den nya bekännelsens blodsdop,
kunde icke utplåna släktdraget. Äfven hos protestanterna
utvecklade sig de andlige mycket hastigt till prästadöme. Det tog
ensamt hand om de religiösa angelägenheterna, från hvilka
församlingarna blefvo nästan lika mycket uteslutna som hos
katolikerna. Sedan en fast trosbekännelse utbildat sig ur
reformationens strider, stod rörelsen stilla. Vidare forskningar kommo ej
i fråga. Den faststälda trosbekännelsen blef ett stelt, oböjligt
ord. Den gamla renoverade dogmbygnaden förblef oantastad.
Och då protestantismen snart sönderföll i särskilda sekter,
vid-höllo dessa, hvar och en på sitt sätt, en blind skrifttro. Detta
hårdnackade fasthållande af dogmens bokstaf alstrade ett
ömsesidigt hat, som tyvärr ännu icke helt och hållet slocknat. 1 stället
för en sammanjämkning af oväsentliga meningsskiljaktigheter,
inträdde fullständig skilsmässa, som ledde till de mest upprörande
händelser. Lutheraner och reformerte hatade hvarandra
ömsesidigt vida mer, än de hatade sin gemensamme motståndare,
katolicismen.
Då underrättelsen om blodsbröllopet i Paris kom till Rom,
lät påfven skjuta glädjeskott och anordna högtidliga tacksägelser
till Gud. Samma budskap mottogs kallt af lutherske teologer,
som förklarade, att de mördade ej kunde anses som martyrer,
då de som reformerte ej hade den rätta tron. De hade själfve
vållat detta blodbad såsom ett rättvist straff af Gud för sin
afvi-kelse i nattvardsläran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
