Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Segraren vid Arcole och vid Pyramiderna i följd af skrik
och hotelser från en upphetsad, men obeväpnad mängd, förlorande,
midt ibland sina bajonettförsedde soldater, hela sin själsnärvaro
och af förskräckelse sanslös neddignande, utgör en högst egen
företeelse, en företeelse som de käjserlige historieskrifvarne äfven
med flit sökt att fördölja eller att åtminstone väsentligen förfalska.
Man har skrifvit om dragna dolkar och andra hemska mordförsök.
Lanfrey stöder sig dock på ögonvittnens och samtidingars
berättelser för att bortvisa dessa uppgifter till fablernas område, dit de
höra. Det är och förblir obestridligt, att Napoleons politiska rol
började med ett fullständigt misslyckande, och att han därefter
kanske aldrig skulle repat sig, om icke Lucien Bonaparte hade
bistått den vanmäktige brodern. Lucien var församlingens
president och upphäfde sig till sin broders försvarare, sökte att lugna
de ursinnige och steg, då detta ej lyckades, till häst, för att
upphetsa soldatesken mot rådet och regeringen. Lanfrey gifver honom
det vitsord, att det var han, som gjorde sig till hela rörelsens
värklige herre och till räddare af den sammansvärjning, som hans
broder tillstält. Icke desto mindre har dock Napoleon under sina
samtal på S:t Helena just med afseende på i fråga varande
epok i sitt lif yttrat: »Ser man till bottnen af tingen, skall man
snart finna, att för att kunna regera, måste man vara militär. Till
härskandet höra ridstöflar och sporrar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
