Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det att lärostriden mellan honom och Luther var som hetast, Miinzer.
skref han till denne och uppmanade honom att, så vida det
värkligen var hans allvar att striden dem imellan skulle utkämpas
på öfvertygelsens väg, med sanningens vapen, göra sitt inflytande
gällande för att utvärka undanrödjandet af de hinder, som
myndigheterna lade i vägen för tryckandet af Munzers skrifter. Men
Luther förklarade i stället i ett bref till de sachsiske furstarne
Miinzer för en »upprorsande» och »satans värktyg», samt
uppmanade dem att jaga honom ur landet.
Ledd af sin djupa medkänsla och sin brinnande frihetskärlek,
förde Miinzer med stor frimodighet den af sina herrar förtryckta
allmogens talan. Då intet annat hjälpte, skydde han ej att
tillstyrka användandet af våld, för att bryta furstarnes och herrarnes
trots mot äfven de mest berättigade anspråk å folkets sida. Luther
åter, som i början yttrade sig för böndernas fordringar och
uppmanade furstar och herrar till eftergifter, höll strängt på läran om
lydnad för öfverheten och tillbakavisade med afsky hvarje tanke
på att genom våld och uppror genomdrifva äfven de rättmätigaste
anspråk. Han ville blott frihet för samvetet gent imot den
romerska kyrkans människostadgar, men ville ej att man därmed
skulle sammanbinda några reformsträfvanden i fråga om det
borgerliga. Fast mer sammanhängde det med hela hans
världsåskådning, att han från sin ståndpunkt snarare måste anse de
tunga bördor, det förtryck och den ofrihet, hvarunder folket
suckade — för så vidt de icke genom eftergifter i godo å de
maktegandes sida kunde lindras — såsom en hälsosam tuktan
för syndens skull. De längre gående reformatorernas
förhoppningar på en samhällig omhvälfning, som skulle undanrödja de
bestående klasskilnaderna inom det borgerliga samhället, kunde
han ej dela. Han fruktade, att i sträfvandena att lossa på de
gamla banden det snarare var människans »fördärfvade» natur, som
gaf sig tillkänna, än krafvet på sann frihet. Hos anabaptisterna
därimot röjde sig redan den anda, som sedermera skulle göra sig
gällande i den nyare tidens politiska och samhälliga frihetsträfvanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
