Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt fosterland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
Att en svensk-norsk union gärna för menige man äfven i
Stormans-Norge kunde återupprättas, visade sig efter konung Kristofers lynnet*
död. De ville, liksom folkpartiet i Sverge, hafva Karl Knutsson
till konung. Han hyllades på landstingen och kröntes af
ärkebiskopen i Trondhjem. Denne utfärdade i norska allmogens
namn ett bref till Kristian I, däri förklaras, att »dessa två riken,
Sverge och Norge, dem Gud så landfast sammanfogat, aldrig
skulle i tvedräkt skiljas». Inom ett år voro de åter skilda, 1450.
Men detta berodde af svenske herrarne, som på ett förrädiskt
sätt nödgade Karl att afsäga sig Norges krona.
Det var en tid, då själfve Gustaf Vasa misströstade om
Sverges räddning och vände sina blickar mot Norge. Att senare
få bukt med allmogen, blef en ringa sak i jämförelse med flere
konungars ihärdiga sträfvan att hindra stormansväldet ödelägga
land och folk.
Denne månghöfdade tyrann hade det lyckats Håkon den
gamle att krossa i Norge, hvarefter han härskade i fred öfver
sitt rike. Han regerade med visdom och kraft, var känd och
aktad i hela Europa och stod i förbindelse med dess mäktigaste
furstar. Han efterträddes af en fredsälskande son, Magnus
Lagaböte, den nitiske rättsfrämjaren, som genomdref antagandet
af en gemensam lag för hela Norge, långt innan Sverge fick sin
första rikslag.
I Sverge lyckades det aldrig att fullständigt stäfja detta
samma oregerliga herrelynne, som trängde sig fram till makten
under första hälften af 1300-talet (Magnus Erikssons
minderårighet), som städse hindrat Nordens folk att hålla tillhopa, och
som i våra dagar icke ger sig någon ro, innan det fått fullständigt
döda den skandinaviska broderskänslan. Gustaf II Adolf i all ära
— men inte gjorde han svenska folket någon tjänst med att
indela det i adelsmän och vanbördige, öka de förres makt och
glans och låta småfolket betala stortidskalaset. Hans stränge
fader, Karl IX, och dennes föredöme, Kristian II, hade förgäfves
gjort så godt de kunnat i motsatt syfte. Det blef Karl XI:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
