Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. H. SCHEFFER OCH HANS VERKSAMHET. 9
föras i Ockelbo, där finnarna voro särdeles talrika. Ärke-
biskopen Olof Svebelius befalldes af konungen att under-
söka saken. Sedan denne rådgjort med ortens präster,
hemställde ban gemensamt med desse, att man skulle upp-
skjuta med kapellbyggandet, men att präster kunniga i båda
språken skulle anställas för att undervisa finnarna. Kyrko.
herden i Ockelbo, Erik Tybelius, påpekade emelNertid, att
de gamla i socknen ej förstodo svenska, och att de unga, som
bodde längst bort i ödemarken, voro så »arga», att de, då
de tilltalades på svenska, sade sig icke begripa detta språk
för att slippa förbör och undervisning.
Prästerna förordade nu, att en särskild präst, som kunde
finska språket, skulle förordnas till att öfvertaga själavår-
den i finnskogarna. Konungen beslöt dock efter fort-
satta undersökningar i ärendet, att icke en utan två präster
skulle förordnas för att lära finnarna Guds ord, och anslog
för dessa själasörjare en årlig lön af 500 daler silfvermynt.
Den 16 november 1695 utfärdades fullmakt för Scheffer
att vara prost och kyrkoherde för finnarna i Helsingland
och Gestrikland, hvilket hade till följd, att därboende finnar
långt före sina öfriga stamförvanter kommo i åtnju-
tande af religionsundervisning och snart nog blefvo för-
svenskade.
Det mått af bildning och kristendomskunskap, som de
från hemlandet utflyttade finnarna medförde till sina nya
hem i Sverige, kunde icke vara särdeles stort, kanske föga
mer än hvad de lärt af sina förfäder och som kunde fylla
det hvardagliga lifvets behof. Ryckta ur kretsen af sina
stamförvanter, spridda i ödemarkerna, omgifna af främ-
mande folk, hvilkas språk de föga kände, måste de naturligt-
vis en längre tid stå stilla 1 sin utveckling.
Att finnarna under sjattonde seklet särdeles under gräns.
krigen i Värmland blefvo mera kända af sina svenska grannar,
samt att enigheten och sammanhållningen mellan dem in-
bördes var särdeles stor, veta vi genom sagorna”), liksom
äfven att finnarna, så länge skogarna vimlade af villebråd och
————————
*) Se förl:s föregående arbeten: Örjan Kajland och hans pojkar,
Pekka Huskoinen och Pavo Makkran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
