Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOILAINEN SPÄR OLYCKA. 73
mer ej hem så snart, kanske icke i år. Från jägmästaren
har jag skickningar på kälken, och de bli nog välkomna,
hoppas han. Matts hälsar, att han är glad öfver att få se
kungen och komma ut i världen, och skickningar har jag
äfven från honom, Det här är från mig,» slutade han, i det
han slängde en ännu ej kall tjädertupp, hvilken han hållit
i handen, rakt i fåmnen på Lissu. »Hej! nu blir det roligt
att lefva i vår skog, ty här har all fågel, som undgått
branden, samlat sig, efter hvad jag kan förstå då jag i dag
sett lasstals med fågel och stora vägar efter älgar.»
Det blef en glad stund i finnpörtet, då jägmästarens
skickningar delades ut. Ingen af alla finntorpets invånare
var glömd, och de presenter de erhöllo voro valda med myc-
ken urskillning efter hvar och ens behof. Då Moilainen
pådrog den tjocka ylletröja han fått, sade hän, att jäg-
mästaren vore en bättre karl, än han förut trott.
Per, som aldrig förut varit så långt, som han kommit
under sina vandringar med jägmästaren, hade mycket att
berätta om släkt och stamförvanter och om det, han sett
hos svenskarna. Innan hans berättelser voro slut, hade
våren på allvar gjort sitt inträde, och nu måste Per återgå
till sina sysslor och spänna sig för plog och harf, ett arbete
vid hvilket han och öfriga finnar voro vana, sedan de blif-
vit så gamla, att de fått nog krafter därtill. Det egentliga
vårbruket tog dock under gångna århundraden ej så lång
tid i anspråk hos finnarna, då den brutna jorden icke var
stor. Längre fram, sedan åkrarna blifvit större och foder-
tillgången rikligare, skaffade man sig hästar till hjälp, ty
att såsom dragare använda korna, synes finnarna aldrig
hafva kommit att tänka på, förr än på allra sista tiden,
och de oxar, hvilka hos dem och de värmländska småbön-
derna användes i och för jordbruket äro lätt räknade.
Finnens drygaste arbete var och är uppodlingen af
den stenfyllda marken och bortskaffandet af de otaliga ste-
narna, det vill säga af sådana, som man verkligen förmådde
flytta. Större stenar lät man ligga och rotade så godt man
kunde upp jorden rundt omkring dem.
Låg en sådan större sten allt för mycket i vägen, brän-
des den bort på så sätt, att en massa ved lades på och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
