Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAND KARL XII:S KRIGARE. 105
staden, men nog bärgade vi oss, och då fartygen voro färdiga
att segla, begärde vi att få följa dem ut i kriget, men det
fingo vi icke. Vi ville dock vara med, och därför gingo vi
längre mot söder; ju mer vi kommo åt detta håll desto
lättare blef det att taga sig fram. Då vi slutligen hunno
fram till krigsfolkets samlingsplats, gick jag omkring för
att se, om jag icke kände igen någon sedan förra kriget.
Jo då! Jag fann flera och blef strax antagen hos hofsme-
den. För Per gick det icke så fort att få arbete, men slut-
ligen frågade de honom en dag, om han ville taga tjänst
som ryttare i stället för en som dött.
Allt sedan Per eröfrade hästen från dansken, vi fångade
vid Hajoms skans, bar han varit galen i hästar, och där-
för tvekade han icke utan antog genast anbudet. Ett par
dagar därefter kom han till mig och berättade bvad som
skett. Han var nu ryttare och hade det bra: så glada dagar
hade han icke haft i all sin tid, påstod han. Då sade jag
honom, att nu kom han nog aldrig mera till skogen och
hemmet, ty hade han rätt blifvit knekt, så slapp han ej
mera lös; han måste bli ryttare i alla sina dagar. Då blef
han betänksam, men tröstade sig snart med att han nog
blef fri så fort han ville, om ej förr, så när kriget blef
slut, och då skulle han genast komma hem.
Hade det varit lif och rörelse vid lägret först vi kommo,
så blef det det ännu mer, när konungen infann sig. Han for
som en stormvind mellan oss och skeppen, och så kom en
dag, då vi alla seglade öfver hafvet till Danmark, där dan-
skarna ville hindra oss att stiga i land. Asch, det lönade
sig ej! Vi voro snart på stranden och jagade undan fien-
den, och sedan fingo vi goda dagar under flera veckor, tills
danskarna togo till bönboken och vår kung gjorde fred
med dem. Sedan foro vi tillbaka öfver hafvet och tänkte,
att vi skulle få behålla goddagarna, men med dem var det
slut. Från Skåne fingo vi begifva oss österut till en stad,
som de kallade Karlskrona, och där stannade vi, tills kungen
upphann oss, ty nu skulle vi åter fara öfver hafvet, denna
gång för att klå ryssarna. Under det vi väntade på konungen,
var det jämnt arbete än med det ena än med det andra.
Jag fick ej längre endast göra söm och sko hästar, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
