Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE LÅNADE HÄSTARNA. 183
den vägen, ty ni skola då icke kunna undvika att påträffa
kringströfvande ryska hopar. Möjligen skulle de lämna eder
i fred, om ni vore obeväpnade, men med edra bössor skola
ni icke komma fram. Ej heller kunna ni lämna gevären, ty
sådana finnas icke allestädes att få, om ni ock ha medel att
sedermera skaffa er sådana. Jag vågar icke tillråda eder att
gå rundt om Kajana och icke heller att färdas öfver de
sjöar och vatten, som leda dit. Däremot skall jag följa eder
till Ontojärvi och möjligen föra eder öfver detta vatten till
dess utlopp. Där finna vi bekanta, som kunna gifva eder
råd och bistånd.»
På min fråga om beskaffenheten af marken, vi hade att
färdas öfver, svarade gubben, att vägen gick öfver bergig
torr och hård mark. Jag föreslog då, att vi skulle med-
taga de i skogen funna hästarna och låta dessa bära våra
kuntar och Valborg. Vår marsch skulle därigenom bli mindre
ansträngande och äfven gå raskare. Detta såvida gubben
ville ta hästarna med tillbaka och sedan släppa dem där vi
togo dem.
»Tag utan tvekan hästarna så långt ni vilja och be-
höfva dem. Ni kunna vara öfvertygade om att de finna
vägen hem igen, om ni släppa dem lösa; en finnkamp går
ej vilse i marken,» sade han leende.
Med gubbens bistånd fingo vi snart en gammal klöf-
sadel brukbar, och på den hängde vi våra kuntar. En gam-
mal skinnfäll skänktes Valborg till sadel, och sedan vi med
vidjor fastgjort denna, lyftes flickan på försök upp på häst-
ryggen. Där skulle hon nog hålla sig kvar, sade hon, ty
nog hade hon förut försökt sig på att rida, vi kunde vara
lugna för henne.
Vår affärd skedde vid följande dags soluppgång. Gamle
far gick i spetsen och ledde klöfjehästen, därefter kom Val-
borg och så Matts och jag utan annan börda än våra bössor
och yxor.
Först då solen framåt middagen blef varm, stannade
gamle far i en bäckdal, där gräset lyste grönt och hästarna
kunde stilla sin hunger. Där gjorde vi eld och hvilade
länge nog, hvarpå vi drogo åstad igen. Matts och jag gingo
nu sorglösa, ty med gubben och Rakki i spetsen kände vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
