Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänka på dem. De kunde bara inte släppa henne. Det hade
varit ljust nu en lång stund — hon såg på fartyget och på
de många människorna, som sprungo där på däck och
hif-vade och surrade af. Så foro med ens alla tankar bort som
fjun i storm, de flögo till Hans och Fredrik där borta,
som höllo på att smygvraka efter fartyget, som dref in i
går. Och hon såg en annan syn. Hon såg den afskydda
kustlöjtnanten stiga med blindlyktan i hand i sin båt och
tyst ro om udden. — Hej, ni murflar, säger han plötsligt
och tar Fredrik i armen bakifrån, medan kustvaktar Jonsson
grinar skadegladt, som han gjorde i fjol, när fotogénfaten
döko upp från hafsbotten, där de gömt dem så troget. —
Svarten lyser i natten tror jag, säger han och bara grinar.
— Besitta, skrek Bengta ursinnig, då det blef lefvande
för henne allt detta och snodde med ett hårdt tag om pålen.
Det kunde varit nog med tross nu. Resten hade
kunnat surras fast på fartyget och halningen börja. Bengta
såg, att de började bli otåliga där borta.
Men hon kunde icke släppa sin tross. Den smekte
hennes ögon, hon tog och strök utefter den.
Bara en gång till.
— Steck ud tross — steck ud tross !
Det ljöd ett hvinande, starkare än förr. Tågändan slog
Bengta midt i ansiktet, så att hon skrek till af smärta. En
lång, ringlande massa låg där.
Hon var genomblöt. Kjolen slankade och slafsade om
henne, händerna kändes styfva, när hon surrade om pålen.
Mer fick knapt rum.
Hon såg, att man började göra sig färdiga därborta. Hon
tyckte nästan, hon kunde se, hur förste man sakta halade sig
ut på linan, som hastigt blifvit spänd och styf.
Då for det plötsligt något i henne. Hon skulle ej kunnat
säga, hvad det var. Men hon såg två stolta, bruna ögon
brinna för sig. Hon skrek till, tog yxan och högg — det hade
ej stor verkan. Hon högg till igen, allt ifrigare. Och nu gick
det löst. Hon högg, hon slet, det spända repet darrade.
Än ett väldigt hugg, så ett — och linan var kapad. Den for
hvinande ut i vattnet. Ett mångstämmigt genomträngande
skri ljöd i natten, och briggen slungades bort, långt bort i
bränningarna, vickade fram och åter, sjönk, syntes än en
gång, dök ned med vraket och kom ej mer upp. Så hördes
ingenting annat mer än stormens klagande tjut, dånet i
bränningarna, båtkettingens slag mot bryggan. Ingenting kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
