- Project Runeberg -  Västerut. Skisser och noveller /
67

(1907) [MARC] Author: Hilma Angered-Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Läs upp verserna, lilla Olga!

Olga kastade tillbaka sina lockar och läste så nätt.
Hennes små röda kinder lyste af vinet. Åh, det var ett jubel.
Lungkvists skål! Lungkvist ä’ mästerlig!

* *

*



Stufve hade hela dagen hållit sig inne i ett misshumör,
som stundligen stegrades. Han ville inte gå ut ett steg,
kom aldrig i fråga, han skulle inte sticka näsan utom
dörren, förrän galenskapen var öfver. Han låg på sängen och
läste, försökte sofva, men kunde ej för trampet och rösterna
utifrån. Dängde boken ifrån sig och gick slutligen ut.
Det var just som kungaskeppet försvann bakom Lennholmen.

Han log, när allt blef klart för honom. Ah, herre Gud,
hvad det gjorde godt! Så gick han ned på gatan och tog
sig för att marschera fram och tillbaka i sin gamla
målar-kostym och hånle åt alla han mötte. Sedan sökte han upp
Montins.

Där var ingen hemma. Frun var borta, fröken ute. Stufve
gick och letade. Så fann han henne uppe på heden —
fram-stupa öfver en tufva.

Stufve slog sig makligt ned bredvid och log.

— Hur står det till?

Intet svar.

— Ä’ ni ledsen? Hvarför kan ni inte svara — hör ni?

Hufvudet borrade sig fastare ned i tufvan, och nu hörde

Stufve, att hon grät.

Då log han inte mer. Han sade sakta:

— Inte ska’ ni gråta — vara så där barnslig — res er
upp, är ni snäll nu.

Hon såg plötsligen upp med ansiktet dränkt i tårar.

— Gå er väg, mumlade hon, låt mej få vara i fred,
jag måtte väl få gråta, om jag vill.

Tonen hade en vek klang, och Stufve hade just nu ett
mycket fint öra därför. Helt fogligt, i låg ton sade han:

— Usch nej, det får ni visst inte — inte kan jag se,
att ni ä’ ledsen inte, men inte ska’ ni vara så barnslig och
tycka, att det här ä’ ledsamt, ä’ det verkligen för att kungen
inte kom, som ni gråter?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:38:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shavaster/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free