Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lilla postkontoret, hvilket i forna dagar varit sillmagasin, att
gärna komma en halftimme för tidigt och stå och frysa och
huttra i den tunna sjalen, att så knacka i tur och ordning på
luckan och se den välvillige f. d. sockenskolläraren sträcka
fram sitt gulbleka, smådarrande ansikte med gapande mun,
glasögon på näsändan och en rödblå hand bakom vänstra örat
för att höra bättre — och så nej nej nej. Och det fick
nu vara med brefven, men så var det remissorna från redarne,
det var ändå en sak som inte kunde undvaras, om hjärtat
kändes aldrig så tungt.
Och dock var detta ju det lyckligaste. När karlen var
ute och seglade, kom ändå mat i huset. Men så kunde det
hända, att han återvände hem på höst- eller vårsidan. Första
dagarna var allt nytt och präktigt. Det var trefligt att vara på
landbacken igen hos hustru och barn, alla bekanta hade ett
visst aktningsfullt intresse för hvad man sett och för frakterna
man slutit, ja bara för det man varit länge borta. Så bjöd
kaptenen på vin i den uppfiffade storkajutan, det främmande
manskapet afmönstrades, och fartyget skulle afriggas.
Därpå kommo toddykalasen om aftnarna hemma med mycket
prat och små triumfer, man satte sig in i hur fisket hade gått
hemma på kanterna och gjorde upp storartade planer om
att köpa vadlotter och slå sig på fiske i stort till vintern, tjäna
pängar — häjsan — nu skulle det bli lif i kommärsen, bara
man hade landbacken under fotterna.
Och hustrun stod utanför köket och hörde på och hade
sin lyckligaste tid, ty hon hoppades så gärna.
Men när några veckor gått, blef det annorlunda.
Karlen gick ut och in, ty sjöfolket har aldrig ro i land, det
blef gnat och tråkigheter, och så började man vänta — vänta
på sillen, den välsignade sillen, som hvar höst utgjorde
allas hopp. Och det blef ofta en enda lång väntan bara, hela
vintern, tills våren kom och man kastade om och förläde sitt
hopp på makrilln.
Natt efter natt for vadlaget ut med brusen i spetsen
i köld och höstmörker till yttersta skären, där det en
månads tid påståtts, att »hon stod änna tjock». Man lade
ut vaden och så var det att vänta. Men sillen strök förbi i
stora stim långt därute, hvalen hade jagat henne inåt skären
ett stycke, men hur det var, vek hon af ut igen.
Och i den bleka daggryningen lade enstaka båtar till vid
bryggorna, och tysta, ordkarga gestalter i sydvästar och
sjö-stöflar klampade framåt gatan och väckte upp folk här och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
