Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp och talade lugnt och med en viss främmande artighet,
som var henne egen gent emot svärmodem.
— Hur står det till med svärmor? upprepade hon.
Gumman vände sig tvärt om sade:
— Aldrig två gånger, du, jag hörde det nog. Jo
bevars, tack — jag sa’ til Malena, att ho’ skulle passa på
ankorna, förbaskade slynan, nu trodde jag ho’ skulle ha
förgett grisen igen i går, vett finns inte hos pigor, näggu
om det gör du. — Jag skulle inom och höra om brefvet, Tilda
Persson tittade in i morse — Jaså, ä det meningen, sa’
jag, tänker Tilda betala mej igen höet i år? Ho’ svängde
sej, begrep’et nog.
Gamla fru Bovik nickade slugt.
— Hade haft bref i morse, sa’ hon. Styrman talar om
att kapten skref samma dag — Nå, mår han bra?
— Ja tack, svärmor. Johan säger, att det är friskt
ombord, de har haft en god resa, 3 veckor på väg.
— Nå det ä’ godt.
Det blef några ögonblicks tystnad.
Gumman harklade sig och spottade i sin stora
blårutiga näsduk. Därpå tog hon sig en väldig pris.
Anna reste sig halft
— Vill svärmor inte ha litet kaffe.
— Tack du, nej, vi vänta lite. Jag skulle väl höra
— säger han något om att komma hem?
Anna blef röd. Det tändes något i de mörka ögonen,
men rösten var densamma, då hon svarade:
— Han skrifver allt, att det ä’ fråga om last på
Göteborg, men — det blir väl ingenting af som vanligt.
Den gamlas ögon foro skarpt öfver svärdotterns
kraftiga, mörka drag.
— Min kära Anna — de knotiga, breda axlama höjdes
ett stycke, medan hufvudet nickade takt till det som sades —
min kära Anna, du, förtjänsten ä’ det förnämsta i världen,
och det säger jag: inga dumheter, inga dumheter, det får
jag anhålla om. Johan ska gå dit, där han har största
avang-sen — han har hustru att försörja och behöfver lägga upp för
ålderdomen, min kära Anna, jag får anhålla, att det" inte blir
några dumheter, det va’ Eustacia Bovik, som sa’t —
jaha.
De stora barkade händerna slogos ned på armstöden,
att det sade klask.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
