Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett varsel eller hur Svälas-Per åt upp hundrakronan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett varsel
eller hur Svälas Per åt upp hundrakronan.
Jag vet ej rätt hvarför men stundom, när
fullmånen, rund och leende, blickar fram mellan
furornas toppar, kommer jag att tänka på gamle
Svälas Per Halfvarsson. Hans friska och rödletta
ansikte var klotrundt och ständigt leende, och den
godmodiga fysionomien såg så mycket mera vårlig ut, därför
att grå lockar, benade midt i pannan, omgåfvo gubbens
frodiga anlete. Han var en vacker åldring och han
"bärgade" sig, som man uttryckte det i den stora
dalasocknen. Att han bärgade sig, vill säga, att han hade en
häst, fyra kor och så pass mycket jord, att de stora
tunnbrödskakorna af hafre i goda år räckte öfver
vintern. Till att vara bärgad hörde ock, att han, utan att
råka i några vidare äfventyr med länsmannen, betalte
sin kronosedel och gaf prosten den bestämda tionden:
smör, hö och säd. Per Halfvarsson kunde således ej
sägas vara någon storbonde, men
själfständighetskänslan, så utpräglad bland det besutna och trygga
dalafolket, fanns för visso ändå hos honom. På sin gård,
sitt fäderneärfda hemman, var han dock kung, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
