Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Och nu tyckte Glädjas Olof, att ban till Mats’ far
gärna kunde säga ett ord om "dopelden", som brunnit
samtidigt för de kära barnen.
"Jeg vil hän over de höje fjeld", låter Björnson
den norska, dådlystne ynglingen utblåsta. Det har
alltid hos Dalafolket som för öfrigt är så fästadt
vid sitt vackra, minnesrika bergland, legat en stark
utvandrings- och äfventyrslusta. Under den tid, vår
berättelse skildrar, torde denna utvandringslusta hafva
varit ännu starkare än nu, och särskildt ville förr den
unga dalkullan ut i stora världen och se sig om.
Trofast vände hon dock åter till hembygden, men hän
öfver de höga fjäll ville äfven hon. Malungskullan
nöjde sig med att — bärande den tunga varusäcken —
vandra ända ned till Skåne, men Mora-, Rättviks- och
Sollerökullan gjorde i egenskap af hårarbeterska resor
ända bort till Byssland, Tyskland och Frankrike.
Under ett tillfälligt besök i Bättvik
sammanträffade Glädjas Karin med Björk Brita, hvilken varit i
Byssland, ocli nu tänkte sig dit tillbaka. I starka
färger beskref Brita allt stort och härligt, som hon i det
stora tsarriket sett och upplefvat, och nu vaknade
vandringslusten äfven hos Glädjas Karin. Sollerön blef i
en hast så trång för henne; den glittrande Siljan och
det stolta Gesundaberget voro ej så vackra längre. En
okänd, en lockande värld skimrade för Karins blick.
Det var vår. Från bergen dansade de lösta
bäckarna sjungande ned mot Siljan, hvilkens istäcke här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
