Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Där inne låg Sikkas i sin grofva, svarta kista. Mot
den hvita blaggarnskudden, fylld med renmossa,
hvilade hans bleka, tärda anlete, och de vissnade,
knotiga fingrarna, som nu för alltid släppt djuphacka och
yxa, voro knäppta, som till bön, och mellan dem var
en liten blomsterkvast instucken. En för trakten vid
begrafning egendomlig sed vidtog nu. Hvar och en af
männen passerade förbi den döde, och i det mössorna
vördsamt lyftes, hälsade man: "Go’ mora på däj,
Sikkas!" Och så, när "mor Sikkas" än en gång jämkat
litet på den dödes hufvud och ordnat litet med
blomkvasten, pålyftes och tillskrufvades locket. Med
skrof-liga, osäkra stämmor sjöngo så männen den vid dylika
tillfällen brukliga psalmversen :
"Jag kommer af ett brusand’ haf
På rätta glädjestranden;
Min kropp han lägges ned i graf,
Men Gud upptager anden.
Ur mörker kommer jag till ljus,
Från armod till Guds rika hus,
Från oro till god hvila."
Och så bars Sikkas dit ut till den väntande hästen,
och kistan placerades på de tvänne långa, böjliga
granar, som öfver stock och sten, på knaggliga
skogsvägar och vida myrar skulle betjäna honom på den sista
färden ned till den aflägsna kyrkogården i
Västerdalarna.
Anders som ej skulle följa karlarna med den döda
fadern, stod uppe på höjden och blickade ned på det
dystra tåget. Men svedjefallet, där tåget syntes, tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
