Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
och knopp och blom spirade öfverallt vid västansmek
och fågelsång, men en höstlig dager lade sig — så
tyckte Anders — öfver hult och lid, och den gråa
stugan, hemmet vid skogsbrynet, syntes honom rent af
gråtfärdig. Han kände icke i dag den ystra kraften i
muskelstarka armar, och den sprudlande lifskraft, som
han förr kändt, var borta. Starke far, kamraten från
bister vinternatt i skogens orrkoja och solgassig sjö,
hade på sviktande granar försvunnit i skogen därborta.
Anders, som nu hunnit sitt tjugonde år, hade växt
upp till en àxelbred och kraftfull yngling. Som
finnskogens män i allmänhet såg ban äldre ut än han var,
och kom sig nog detta af försakelserna och den sega
kampen för tillvaron. Skogsensamheten hade väl ock
bidragit härtill.
Nu lutade han sitt hufvud i handen, som om han
med blicken sluten sökt få syn på någon ljuspunkt i
den skuggiga dagen. Länge satt han så.
Då lades plötsligt en hand på hans hufvud och en
mild, mjuk stämma sade: — Sitter du här så
ensammen, Anders!
Ynglingen såg upp. Rösten var honom välbekant
från soliga dagar, från barndomens lekar, från
glammet i bastun, från hvilken dessa naturbarn, gossar
och flickor, gemensamt kastade sig ut i de gnistrande
drifvorna. Denna stämma hade han ock hört så gladt
joddia, när hjorden skulle i sommarkvällen lockas hem
från de gräsiga markerna. Men nu tyckte den
sorg-tyngde ynglingen, att rösten hördes fjärran från, hördes
som ett eko på den soliga strand, han lämnat. Det
var så höstlikt nu, och den mjuka stämman och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
