Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
"Det intet finns,
Som icke vinns
Af kärleken, som lider".
— Ja, dä’ ä’ allt vackert dä’ där, men ja’ tycker,
att vi ingenstans komma framåt, återtog Anders.
Katri sade intet mer, men när de togo farväl af
hvarandra, såg Anders i månljuset, att Katris ansikte
var ovanligt sorgset och blekt. Detta gjorde honom
ondt, men han kände, att det hopp, som nu fyllde
hans sinne, ej kunde glädja hans kära flicka.
På norra sidan om Kroppafjäll rann i sin djupa
dal den s. k. Svartbäcken fram. Dalen var synnerligen
vild och ödslig och ett för öfrigt mycket fruktadt ställe.
Man hade här i nattens tysta timmar hört den gråtande
gasten, hvilken hos finnarna och dalfolket kallas
"utbölingen", och "berghunden" hade man ock här hört
uppgifva sitt fruktansvärda skall, när han med
eldtunga och gnistrande ögon i natten jagade vilsekomna
kossor och får. Och här var slutligen stället, där
finnarne, stundom fjärran boende, från urminnes tid
offrat åt Spärtusmyten, och detta sista gaf väl åt dalen
något dunkelt och trolskt.
På storböndagens eftermiddag, när höstsolen
började luta till sin nedergång, kom så en jägare, som,
trots dagens vikt, var ute för harskytte, gående genom
dalen och fick så, utan att själf synas, Anders i sikte,
där han väntande på solnedgången, vandrade fram och
åter vid bäckens rand. Jägaren, som hade sin väg
förbi Katris hem, omnämnde för flickan, att han sett
Anders vid Svartbäcken.
Ångest och fasa grepo vid dessa ord Katri. Anders,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
