Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•293
fram i knoppande björk och al, och Tunaslätten
hyddor purprades vackert af den sjunkande solen.
Såväl Erik som Anna sutto tysta. Bådas tankar
gingo tillbaka i tiden till de rosiga minnen, som de hade
gemensamma. I sorgedagen hade nu dessa minnen
fager glans. Ack, det förflutna förekommer oss
alltid som ett förklaradt närvarande, och därför sitta vi
alla, kungen som dagakarlen, och plocka obetydligaste
lilla ros från minnenas krans. Ännu i dödsminuten ser
blicken tillbaka och famnar i ett ögonblick ett helt lif.
Då slog tornuret i kyrkan. Obevekliga klungo
malmtonerna ned i dalen, och den unge soldaten
upplyfte varsamt Annas hufvud och sade:
— Nu måste vi skiljas Anna lill*. Tack därför,
att du höll af din fattige Erik. Din kärlek, Anna,
gjorde mig rik, och din bild skall följa mig dit ut bland
kanonerna och stålen i främmande land. Din bild
skall värma soldaten, där han tältar på Rysslands
drifva, den skall följa med, hvart vägen bär. Den skall
le mot mig, det känner jag, äfven i döden, om jag skall
den lida i kampen där borta. Låt mig ännu en gång
blicka in i dina ögon, så minns jag dem bättre ändå.
Men ska’ du ock, Anna, kunna stå emot din hårde
far, om du ej mera vet, huruvida Erik Örn lefver
eller är död?
— Ja, Erik, sade Anna. — Tag den
trösten med dig, att jag aldrig glömmer dig. Min tanke
ska’ följa dig till fjärran kust, och lefver du och lefver
jag, så ses vi här igen. Kanske någonting ska’ böja
far också till sist.
Hon slog vid dessa ord sina armar kring Erik och
omtalade nu för sin vän, hvad denne aldrig förr fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
