Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med långa svep högg han af bokkvistarna både
till höger och vänster, där de gingo fram.
Så med ens var modern borta, men Valter
var där allt fortfarande, endast att han nu bar
uniform som en polisman och brottades med en
främmande svartögd kvinna; men nej — det var
icke längre i bokskogen, utan på en trång gata
mellan höga hus. Karl-Olof var också där, och
Sten och han gingo i allt hastigare takt
trottoaren fram, medan de torra fjolårslöfven frasade
om deras fötter. Till slut nästan sprungo de, de
rasslande löfven blefvo till tusen små hoppande
vågor, en glidande flod, som steg högt öfver deras
fötter och stänkte dem våta från hjässa till häl.
Det riktigt dröp om Stens skägg, ty nu var han
en vuxen man och bar mustascher och hakskägg
som i sitt vakna lif. Allt tyngre, allt ångestfullare
blef det honom om hjärtat, medan han jagade
framåt; husraderna hade han lämnat bakom sig;
hvita björkstammar, fjärran blånande bergryggar
skymtade fram genom regnslöjorna, som nu också
började sila ofvanefter. Och han sprang och
sprang.
I samma ögonblick som han var färdig att
störta, jämnade sig emellertid vägen,
vattenflödena höllo upp, han kom ut på ett blått fält, på
själfva Siljans tak, som var hårdt som en
kristallskifva och lätt att löpa öfver. Det klingade både
som af glas och guitarrsträngar under fjäten, och
emot honom kom en ung kvinna i Leksandsdräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
