Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
språk och husliga bestyr runno timmarna snabba.
Dock oförliknelig var en sådan ruskvädersdag inom
det gamla eldhusets obilade och svartrökta
timmerväggar. Kunde då Martha få Gammel-Brita
på tu man hand och riktigt locka henne att slå upp
språklådan, så fanns där icke den äfventyrsbok till
i världen, som förmådde bjuda något mera
spännande och underbart. Där satt den gamla med
sin kära pipsnugga i munnen hukad på själfva
jordgolfvet invid elden, hvars röda reflexer
spelade öfver hennes höknäbbsfysionomi och kommo
de små sura ögonen att gnistra och glimma. Den
pyrande röken omvärfde henne på sin väg ut mot
fönstergluggar och takspringor som med ångorna
från någon sjudande hexkittel, och medan
regnbyarna rasslade mot takets klyfvirke och skuggorna
fladdrade som jättelika läderlappar i de mörka
hörnen, fylldes ljusdunklet kring sagoberätterskan och
hennes lyssnerska med hela vildmarkens trolldom
och mystik.
Om hon hade sett skogsråndan? Jo, bevars
— många, många gånger, både henne och
hennes dystra boskapshjord! Svart är hvarje
kreatur i hjorden, och fastän den drar fram genom
tätaste snåren, höres icke ljud från kvist eller klöf,
och tom och stum är skälikons silfverbjällra.
Randa själf har mångahanda skepelser; ibland
uppträder hon klädd som vanlig vallkulla, förställer sin
röst och härmar kända locklåtar för att draga
böndernas kreatur öfver till sina egna. Äfven små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
