Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En iakttagelse var det dock, som framför alla
andra fängslade Sten, och det var den strimma
af sol, som liksom följde Anna hvarhelst hon gick
fram. Bleka ansikten fingo färg, matta ögon
lifvades, förgrämda munnar mildrades till stilla
leenden, där hennes hand eller blick dröjde på färden
genom rummen, och när man slutligen hamnade
i barnflocken uppe i öfvervåningen, mottogs hon
med ett glädjestim, som ej ens blygheten för de
främmande kunde undertrycka.
I en korgbädd i hennes egen kammare hvilade
här den yngsta och hjälplösaste af alla hennes
patienter, den döda Mårthans Britas tvååriga dotter,
en blek och skrofulös liten stackare, som såg ut
att kunna släckas af minsta pust, där hon sakta
kvidande låg i sin sömn. För ingen af sina
skyddslingar gömde syster Anna en ömmare omsorg —
det var ju också Martha Bures särskilda förböner,
som skaffat Liss-Inga hit, sedan hennes bror
flyttat till sin mamma ytterst vid stenmuren kring
Siljansnäs kyrkogård.
På tå listade sig Karl-Olof fram till bädden.
»Hur är det med det lilla lifvet?» hviskade
han.
»Åh, ännu hakar hon sig fast hvar hon kommer
åt,» svarade Anna, »och doktorn säger, att det
är goda tecken. Om nätterna när jag ligger här
bredvid henne och låter min hand hänga ut öfver
sängkanten, så hugger hon tag i någon af mina
Siljan. II. - 345 - 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
