Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mans, hur det skett, att hustrun dog, hur febern
hade kommit, hvad hon sagt, och hur hon tänkt
på honom och barnen i det sista. Men underligast
af allt det som skett var dock, att han icke känt
sorgen då. Att döden kom och inför hans egna
ögon tog hans hustru, blef honom till något så
underligt och stort, att det kom honom att glömma
sorgens brodd och fyllde honom endast med andakt.
Han berättade om allt detta, och han undrade ännu
mer öfver, att han först icke sörjt hustrun, utan
endast tänkt på, hur stort det var att dö.
— När hon lidit slut, sade han, blef det så
tyst, att jag tyckte ån därute hade stannat. Anders
Erik sof, och ingen mer än jag var inne. Då
höljde jag öfver hennes hufvud och tackade Gud.
Anders Johan skalf vid minnet, som var så
färskt, att det ännu gjorde ondt i honom. Men
det lindrade också att få tala, och icke ett ögonblick
tänkte han på, att den, som åhörde honom, var
ett barn.
— Sedan kom sorgen, fortfor han, och jag
tycker, att den gjort mig gammal i förtid. Gifta
mig gör jag nog aldrig mer. Men jag får ha
någon, som hjälper mig. Gården ska pojken få
efter mig, och utan hjälp kan jag aldrig hålla den
så, att jag en gång med heder kan lämna den
ifrån mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
