Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag kan inte gå ifrån barnen, som ingen mor ha
annat än mig. Då kommer far och vill gifta bort
mig igen, som jag aldrig vill, och jag får ingen
fred hvarken för honom eller andra.
Anders Johan satte sig ned och försökte att
trösta Elsa. Genom hans hjärna flög ett gammalt
ord, som han själf visst en gång sagt, fast det nu
var så länge sedan, att han tyckte, det måtte ha
varit sagdt af en annan. Det ordet lydde så: »En
bonde ska vara gift». Det hade han då följt, och
han hade aldrig behöft ångra det, förrän hustrun
dött. Innan han hunnit tänka däröfver, gingo orden
öfver hans läppar:
— Vill du inte gifta dig med mig? Då
be-höfver du aldrig komma härifrån, och då får jag
behålla dig också.
Men som det var sagdt, såg han, hur det tårade
ansiktet framför honom stelnade och blef hvitt, som
han sett det en gång förr.
— Vill du det? frågade Elsa andlöst.
Anders Johan svarade ja och försökte lugnt
och vänligt tala om, hur väl de trifdes samman,
och hur ingen då skulle kunna skilja dem åt. Mer
sade han icke. Ty han älskade henne ej, hade aldrig
tänkt på sådant.
Men Elsa lät honom icke tala till slut. Hon
reste sig upp och ställde sig framför honom. Aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
