Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sitt arbete, och hans kärlek blef en värk, som
plågade hela hans kropp. Värst var det, när han
såg Elsa. Värst var det att gå förbi henne och
tiga, se henne arbeta och icke få taga arbetet ifrån
henne, sitta vid hennes sida och ingenting få säga.
Nej, värst var det, när han visste, att hon sof,
låg med sina hvita lemmar insvepta i täcket, helt
nära honom, endast med en dörr, som skilde dem
åt. Och veta, att denna dörr aldrig skulle öppnas.
Anders Johan gick med yxan på axeln genom
skogen. Drängen hade han gifvit arbete hemma,
för att få vara ensam med sitt. Numera sökte han
hvarje dag ensamheten, och det var, som om han
fått hat till andra människor. De plågade honom
genom sin blotta närhet. De gjorde hans onda
värre. Och när han hörde någon tala eller såg
en annan människa stå bredvid sig, fick han som
andnöd, ondskan vaknade inom honom och ville
få bryta ut. Anders Johan gick med yxan på axeln
och sökte efter den plats, där timret skulle fällas.
Lång blef hans väg, och djupt in i skogen kom
han. Träden stodo så tätt omkring honom, och
mellan deras stammar försvann han själf. Uppe
i kronorna öfver hans hufvud bullrade höstblåsten.
De stora träden vaggade, och deras grenar slogo
mot hvarandra. Som om ett hafs vågor vältat fram
öfver hans hufvud, så sjöng det i träden, och sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
