Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utstått där, att själfva väggarna ibland tycktes få
tunga för att påminna honom om, hur nära han
varit den natt, hvarur ingen vaknar. Hoppets röster
började hviska till mannen, som längesedan passerat
ungdomens gräns, hoppet, att finge han flytta bort
med Elsa, skulle allting för dem båda bli som nytt.
Kanske fick han då öfver henne den makt,
hvar-efter han trånade, och som ingen haft. Tungt syntes
det honom att lämna den gamla gården, där han
var född, och trakten, där han kände alla, och
ingen ville honom annat än godt. Men tyngre
syntes det honom att ha fått den enda lycka, som
blommade för honom, i sin famn och aldrig få
njuta henne. Fullt och visst trodde han, att när
Elsa ingen hade att gå till mer än honom, då
skulle hennes kärlek, som sof, vakna till lif, och
utan den blef honom allt annat ringa.
I ungdomen skulle Anders Johan aldrig kunnat
fatta ett sådant beslut, som han nu gjorde. Då
var han fäst vid så mycket af det, som lefde
omkring honom. Då var han obruten och stark, och
något förflutet, hvilkets röster kunde nå honom,
ägde han icke. Nu hade lifvet slagit honom hårdt
och förändrat honom, från den han en gång var,
och själf hade han kämpat med lifvet och tvungit
sig till det, som icke godvilligt föll i hans hand.
Nu ville han af lifvet endast ett och ingenting annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
