Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dialog om sättet att sluta stycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer, som stundom, när känslan svallar högst
i hjertat, förstummas genom sjelfva dess
öfvermått, eller, om munnen talar, blott låta de
likgiltigaste saker höras, kanske rentaf skämt. Jag
är likväl icke så starrblind, att jag anser sådant
för infernalisk isköld, efter jag är bekant nog med
menniskosinnet, för att veta, det den innerligaste
och underbaraste värme emellanåt visar sig just så.
Lifvets och hjertats mysterier yttra sig ej sällan
i en contre-sens. Vid den inre betraktelsen öfver
menniskornas lynnen och hela detta ämne i
allmänhet, ställer sig någonting ur Antiken för mitt
minne. Aristophanes blef känd för sin ironi — till
och med skarpa ironi — ja, till och med emot sin
tids gudar. Att likväl i grunden hos honom lefde
hat endast emot det förfallna i hans tids religion,
men icke emot religionen sjelf, hvilket upptäckes
af de enstaka, men sublimt rörande ställen, der
hans mening omisskänligt, för hvar och en med
hjerta och högre sinne, uttalar sig: detta härom
honom nyligen till och med en svensk författare
i Upsala, C. A. Hagberg, i tidskriften Skandia IV.1.
ådagalagt, Hagberg framställer (sid. 93) den
hypothesen, att Aristophanes i de gamles ögon skulle
hafva varit mindre gudlös än sjelfva Homerus.
Detta (yttrar Hagberg) kan man numera ej med
säkerhet afgöra, men man kan åtminstone på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
