Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hur »Fiffens» tös fick fästman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig,
oförglömmelig stund.
Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick
Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin
kind mot hans.
— Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge
honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket
du har tänkt på honom.
Hon lydde, förstås.
Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten
och detta snack, som aldrig stannade af utan var som
ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han
hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen
var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände
kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga,
hvad i hundingen det här var för spektakel och om
han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus.
Men han fick inte fram ett ord förrän han stod
omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med
»Fiffens» hand välsignande på sin kala
hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han —
lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas
knä och kroppen i kakelugnsbänken.
— Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt!
sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan
öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det finns de,
som ha dött som torskar på fläcken af salighet.
Om en stund kryade den lycklige fästmannen till,
vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt
omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter om
hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja
från år 1749 och sa smeksamt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
