Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vladimir Lidin: En människoson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
VLADIMIR LIDIN
slag och se efter min lilla svarting. Han tröttar
alldeles ut mig. Han vill inte ha mjölk. Men det är en
underbar liten katt.
Kvinnan skrattade och stack huvudet djupare in i
fönstret.
— Skvorez, vad kan du finna för nöje i att
jämt pyssla med halvdöda kattor? Du kan ändå
inte samla upp alla, du borde allt hellre försöka
skaffa dig en lämplig hustru, du som förtjänar*^
Skvorez avbröt sitt arbete och såg på kvinnan
genom de runda glasögonen.
— Vad behöver jag en hustru till? Varför ska jag
fördärva en annans liv? Och så kommer en hustru
förstås att försöka uppfostra mig. Mina kattor jagar
hon bort, pojkarna på gården brukar ibland leka här
hos mig — dem kör hon också i väg, och så kommer
vi att bara vara två, min hustru och jag. Men tänk
så många människor jag har omkring mig nu. Hela
jorden är min. En kvinna kommer aldrig att tåla
mina Jcattor.
Skvorez hyste medlidande med alla hungrande,
hemlösa stackare. Han tog reda på dem, men
han var samtidigt förargad över sin svaghet, ty alla
dessa halvdöda kattor med rinnande ögon och dessa
sjuka valpar, som han hittade på de låga hustaken
eller vid staketen på öde platser, tjöto bela nätterna
i ett kör, och de fordrade vård, mat, ordentlig
behandling. Han slet alldeles ut sig för deras skull.
En skurgumma kom ibland för att städa hans idé,
som var genomsyrat av outplånlig kattlukt. Då
jagade hon från hörn till hörn undan de skabbiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
